Utbildning och framtid - vilken väg skall man gå?

Det här inlägget kommer handla om mina våndor kring framtiden och vad jag skall bli och passar det då inte bättre med bilder från den gångna sommaren? När man är i en period där självklara saker inte längre är självklara är det lätt att börja fundera och tänka och allt för ofta drömma tillbaka till bättre tider. Bilderna i detta inlägg är från en tid när jag mådde väldigt bra och gjorde saker som för mig är viktiga. Det är med all sannolikhet därför jag inte kan släppa denna tid, utan längtar tillbaka mer än vad som kanske är helt nyttigt.

På Sörmlandsleden, en bit från Järna.

Förra sommaren präglades av gott om tid. Jag jobbade väldigt lite och levde på sparade pengar och jag och min sambo var ute och friluftade väldigt mycket. Ja så mycket som jag orkade kan man säga. Jag har ganska dåligt med ork, något jag ganska ofta försöker att strunta i. Men tyvärr är det inte hållbart i längden. I grunden ligger ett sömnproblem, en parasomni, som gör att jag inte blir utvilad trots att jag sover mina 8-9 timmar per dag. Denna hösten har det blivit värre så jag är nu sjukskriven i väntan på att få ordning på sömnen igen.

Loppan på en öde ö, norr om Rörö.

Men i somras mådde jag bra. Jag fick gott om tid att vila upp mig. Jag sprang. Mycket! Jag var ute med vovvarna, vi vandrade en vecka på Sörmlandsleden och var på road trip och fjällvandring i Vindelfjällen och besökte Höga Kusten. När jag var så trött att jag inte orkade hålla humöret uppe längre så åkte vi hem. När jag inte orkade åkte min sambo iväg själv och upplevde fantastiska äventyr som jag hoppas få möjlighet att ta igen nån annan gång. Man kan säga att vårt liv kretsar kring hundarna och livet i det fria.

Som jag har önskat att denna trötthet bara skall försvinna och lämna mig kvar med en massa energi att göra allt jag vill göra. Jag önskar att jag kunde jobba heltid utan att köra mig själv i botten och jag önskar jag kunde vara vaken i dagar i sträck för att genomföra alla mina fantastiska idéer på olika hantverk, som finns inne i min helt oproportionellt stora mentala inspirationsvärld. Det finns helt enkelt så mycket som jag vill göra. Och jag har väldigt stora problem med att bestämma mig för vad jag skall göra och därmed inte göra.

Som när det kommer till utbildningar. Jag är en utbildningsknarkare av stora mått, jag vill helst läsa alla kurser som finns. Så mycket älskar jag att plugga och studera. Och för att bara begränsa sig till området Textil så finns det ändå för många utbildningar för att mitt CSN skall räcka. Jag har t ex inte läst på Sätergläntan. Vilket kanske kan verka märkligt när man som jag älskar historisk sömnad och folkdräkter osv. Men sanningen är att det bara inte blev så.

Ibland har det bara inte passat för att jag inte har kunnat eller velat flytta mitt liv just då. Ofta har hundarna hållit mig tillbaka, jag har inte kunnat se hur jag skulle kunna få det att gå ihop med allt. Och nånstans kände jag också att det är en underbar väg att gå, men vart leder den? Vill jag hamna där jag kommer hamna med den utbildningen? Behöver jag gå den utbildningen för att få den kunskap jag önskar? På sista frågan så har jag känt att själva kunskapen kan jag få ändå via böcker och utifrån egen kunskap.

Bessa åt en död fågel, som hon kräktes upp sen. Myspys.

För någon dag sen kom jag inte på det inte så nyttiga grubbleriet kring vad som hade hänt om jag hade gjort andra val tidigare i livet. Jag kom till exempel in på Människa, Natur, Teknik på Bäckedal, men tackade nej, då jag hade en pojkvän i Skåne och redan hade kommit in på Glimåkra Folkhögskolan som helt klart låg bättre till. Så här i efterhand kan jag ångra det valet, eftersom förhållandet var slut inom kort och året på folkhögskolan blev i mycket väldigt tungt, då en elev i min klass visade sig vara en väldigt låg människa som regerade genom att mobba ut mig grundligt och totalt.

Jag fann mig fantiserandes om hur jag efter Bäckedal sökte till Sätergläntan och skaffade mig många hippa polare och att vi alla tillsammans tog världen med storm och invaderade museum och hemslöjdskonsulenttjänster och själv kunde jag leva på mitt hantverk och sy folkdräkter och leva på min lilla fäbod på fjällkanten, självklart med en ko och en gris. Jag skulle ha dreads(nej jag ångrar mig, det skulle vara jättelångt och sköta sig liksom av sig självt) och mitt hår skulle förvandlas till en perfekt nyans av hennarött och alla, verkligen alla skulle veta vem jag var och tillsammans skulle vi göra världen till en bättre och vackrare plats. Joho minsann.

Övernattningsstugan i Skuleskogens Nationalpark.

Men riktigt så skulle det förmodligen inte ha blivit, jag vet att jag mest idealiserar nu. Mer troligt är att jag skulle fly verkligheten och aldrig träffa någon och kanske vägra kommer tillbaka till samhället igen och sitta och sticka på min fäbod i ensamhet, med mina djur. Så här i backspegeln så kan jag väl säg att det blev ungefär så, med skillnad att jag inte kom längre norrut än Örebro och Uppsala. Och fäboden kan bytas ut mot ett hus med mögelproblem, alt lägenhet som nu då.

Kossor i min nuvande hemstad Uppsala. 

Men åter till framtiden, eller iallafall nästan. Det blev alltså inte Bäckedal och inte Sätergläntan heller. Och inte heller Handarbetets Vänner eller något pretto program i Borås. Nej, det blev lite småkurser i vävning och sen så blev det ju Textilvetenskap A i Uppsala. Äntligen kände jag att jag var på rätt väg igen. Och jag drömde om att få forska, doktorera och göra en akademisk karriär. Det måste ändå passa mig tänkte jag. Jobba hyfsat för sig själv, göra något som jag älskar och kunna grotta ner mig i textilier.

Efter ett år på textilvetenskapen hade den drömmen delvis grusats, tyvärr. Drömmen om att få forska var fortfarande lika stark, men jag insåg nu i somras när jag var på väg till den där ön som är med på bilderna här i inlägget, att det inte fanns en framtid inom textilvetenskapen, när det gäller forskning. Iallafall inte nu och i den närmsta framtiden. Det är nämligen sugit svårt att få en doktorandplats och sen är chansen typ noll att få fortsätta forska. Jag grubblade mycket över detta, och vad som var viktigast: textilen eller möjligheten att få forska.

Nu i höstas så valde jag att hoppa av Textilvetenskap C och istället börja läsa Ekonomisk historia. Det låter kanske mossigt, men inom detta ämne rymmer konsumtionshistoria och allt från textil tillverkning och hur den påverkat ekonomin, men även självhushållning och -försörjning. Eftersom textilier och kläder varit en så värdefull egendom genom historien, innebär det att textilier tar en stor plats inom detta ämne. Och man tar in 1-5 doktorander, per år!

Seriöst, kan det bli bättre?

Nu har jag snart läst en hel termin på ämnet och det skall jag säga att det har inte varit ett lätt val att byta ämne sådär. Jag grubblade mycket över det här valet i början av hösten och jag upplevde en väldigt stark känsla av rotlöshet, att jag berövats av det som var mitt hem på campus. Jag studerade inte längre på campus Engelska Parken utan läste nu på Ekonomikum istället. På Ekonomikum ser alla ut som om dom skall gå på en rättegång i sina kostymer och stilrena märkeskläder. Jag kände mig ärligt så jävla bortkommen i mina kjolar och knäbyxor.

Sippor i Morga Hage, Uppsala.

Och textilvetenskapen som alltid gått så lätt, eftersom jag ägnat mig åt det här rätt länge nu, förbyttes till ekonomiska termer jag aldrig hört förut. Klassen bestod av nationalekonomer och företagsekonomer som skulle göra... ja jag fattade aldrig vad det var de tänkte att de skulle göra när de väl pluggat klart. Men samtidigt var det också väldigt spännande och intressant, i synnerhet som jag hade Marie Ulväng som lärare, som själv forskar om mode och dräkthistoria inom den ekonomiska historian och utöver att hon är en fantastiskt härligt person, så var det skönt att få ha en förebild som redan gjort det jag ville göra.

Skuleskogen och Höga Kusten.

Så här långt in på min nya bana känner jag mig fortfarande rotlös på ett sätt, men jag tror inte beror på mitt nya ämne. Numera har Ekonomikum blivit mitt "hemma" på Universitetet och jag har lärt mig mer om världen än jag någonsin har gjort under alla mina år som student. Nej jag tror att känslan av rotlöshet mer beror på mitt förhållande till textilvetenskapen. Jag känner mig sviken av ämnet. Att komma som ny student med visioner och en vilja att lyfta ämnet och så blir det bara som ett långsamt uppvaknande till att textilvetenskapen vill inte ha mig.

Eller snarare människorna som styr och ställer och bestämmer saker vill inte ha mig och min potential. Kvar finns bara de entusiastiska lärarna som inte vill släppa hoppet om en framtid för ämnet. Och jag som känner mig som en svikare, som valde bort kärleken till förmån för en möjlighet att kunna få en framtid. Kanske hade jag valt annorlunda om jag inte var i den situationen att jag måste hitta ett jobb som jag klarar av att ha på heltid och just nu har jag inte så många val. Att satsa på forskartjänst är min absolut bästa möjlighet för att få ett jobb där jag kan vara kvar. Och där jag kan trivas. Och där jag kan briljera.

Tekla är en stor bebis, med bästa sambon.

Att min risiga kropp därmed sätter käppar i hjulen för mina studier och min planerade framtid gör därmed att hela min tankevärld vänds lite upp och ned. Det här är min bästa chans. Och just nu funkar ingenting. Jag pallar inte ens att plugga längre pga den dåliga sömnen och bristen på energi. Tröttheten gör också att jag tvivlar, tvivlar på allt. Tänk om jag valde fel? Tänk om jag inte duger och inte får en doktorandtjänst? Tänk om det inte finns en framtid där framme när det här tåget väl kommit fram?

Jag får sån lust att fly ifrån allt och kasta mig in på en ny utbildning, en där jag kan sitta och hantverka hela dagarna. Jag kanske borde har läst något seriöst som 3 år på HV eller Sätergläntan? Varför gjorde jag inte det? Som vanligt är min lösning på problemen att bryta upp och ändra riktning, göra något nytt och lämna röran bakom mig. Nåväl, det kommer inte att hända den här gången. Möjligtvis att jag hoppar på de där distansutbildningarna som ges från Västerbergs Folkhögskola, bara för att stilla mitt inre behov av att få göra något nytt, så där vid sidan av mitt riktiga plugg.

Men just nu är mål nr 1 bara att få komma på fötterna igen och vakna upp ur den här dimman... Så får vi se vart det hela slutar.

Utsikt från tältet, en natt på Pansarudden, norr om Knutby.