Pågående projektslådan

Många finns de där ute, projekt som påbörjats men avstannat av en eller annan orsak. Jag försöker hålla mängden saker i denna låda nere och har de senaste åren varit riktigt bra på att inte lämna några projekt oavslutade. Men sen finns det alltid några som drar ut på tiden. Jaaa, de ska bli färdiga. Så småningom.

Som vävsömsbroderiet här ovan, som bara väntar på att jag skall beställa hem mer Mora-garn, eftersom det helt sonika tog slut innan jag hann bli klar. Också ett trevligt broderi, fast ganska uppmärksamhetskrävande eftersom man måste räkna alla trådar och det är ganska smått. Nästa gång jag gör ett sådant blir det på en snyggare linväv, där garnet förmodligen täcker bättre, men jag körde på principen att man tar vad man har.

Nästa projekt som ligger och väntar är en bit plattväv, som skall få bli en kudde till min gröna fåtölj. Den här vävdes under en distanskurs i vävning, som jag läste för några år sedan. Faktum är att en varp till just en plattväv ligger och väntar på att bli förskedad, men vi får se om jag känner att jag har tid för ett sådant projekt just nu. Eventuellt får jag tid, eventuellt får jag inte tid.

Ett annat projekt i lådan vet jag med all säkerhet att det inte kommer att bli klart och det är broderiet ovan. Det var ett prov som jag påbörjade när jag skrev min B-uppsats i Textilvetenskap i våras. Jag hittade ett jättefint kalkkläde i Uppsala Domkyrkas samlingar, som jag gjorde en broderiteknisk analys av och för att få känna lite på teknikerna och materialet gjorde jag ett försök till rekonstruktion. Jag kunde då konstatera att jag varken hade rätt material eller tillräcklig skicklighet för att få till det. Vi skyller mest på materialet, eller hur? ;)

Sanningen med det här pågående projektet är att det som jag egentligen har skjutit upp är processen att skriva ut uppsatsen och skicka runt till de som hjälpt mig med arbetet, vilket såklart är dåligt av mig. Men ibland blir det ju så, att annat som livet och plugg kommer emellan och sen finns inte orken och lusten kvar.

Roligt med mitt arbete är att när jag valde föremålet så hade jag ingen aning om, och inte speciellt många andra heller för den delen, att det i själva verket var självaste Agnes Geijer som beställt denna kalkduk från Handarbetets Vänner, till minne av sin avlidna mor och tillika Agnes Brantings syster. Hon hetter Calla Geijer och var själv en väldigt duktig brodös och gjorde en del arbeten tillsammans med Agnes Branting.

För er som inte är insatta i textilens historia så är Agnes Brantings och Agnes Geijers betydelse för textilhistorien lite samma som Gud och Jesus är för kyrkan. Så visst var det roligt att upptäcka detta. Dessutom verkar det som att jag är den första att skriva om en teknik som använts i broderiet, som inte är känd för världen sen tidigare. Iallafall så kände inte min handledare och tillika broderiexpert Ingela Wahlberg till den och det som hon inte känner till om broderi är inte värt att veta.

Man kan sammanfatta hela det här arbetet med att vi var tvungna att sittdansa och hoppa runt och dansa små glädjedanser lite då och då. Iallafall jag då, man vet aldrig med Ingela. Det kan hända att hon mest bara försökte klia sig på ryggen eller nått sånt. Ni vet såna där genier... De kan helt sjukt mycket, men egentligen är det lite smågalna. ;) Vad jag mest försöker säga är att jag saknar den tiden. Det var en bra vår.

Som avslutning vill jag bara meddela att jag har fått min första beställning här via bloggen! Jippi, jag är den lyckligaste människan på jorden ikväll! Jag skall få sticka upp en Malin till min underbara svägerska, som även verkar envisas med att få betala för det också. Kan hända att det beror på att jag vägrade betala underpris när jag köpte hennes vävstol för några år sedan och min bror blev orolig över att min svägerska kanske försökte skinna mig, när man numera kan få sådana helt gratis av gamla tanter som bara vill bli av med dom.

För att göra kvällen ännu lite bättre så kontrade jag med att beställa bullar av min bästa granne, som borde ha gett sig på en karriär som bagare. Jag vet inte hur hon gör, men när till och med min sambo, som i vanliga fall inte äter saker som innehåller sött, vill beställa vetelängder av henne, ja då är det bara att lyfta på hatten och tacka ens lyckliga stjärna att hon flyttade hit.

Petrol makes the world go around...

I detta inlägg blir det färgtema, med en av mina favoritfärger nämligen petrol. Saker av textilt format som hamnar hemma hos mig har en tendens att ha just den färgen, vare sig det var tanken eller inte. Vissa färger går bara inte att säga nej till. En annan sådan färg är en varm variant av plommon och rosa, vilket är knepigt eftersom det inte är färger jag normalt har på mig, men som bara är så snygga att jag måste ha dom. Jag tror det grundar sig i en fascination för att det går att färga fram dessa färger med naturliga pigment som koschenill.

Men vi börjar med ett bargellobroderi som blev klar förra vintern och som jag gillar så pass skarpt att det får sitta på väggen och ses varje dag. Mönstret kopierade jag av min lärare Ingela Wahlberg när jag läste textilvetenskap, men färgsättningen är min egen. Bargello är ett trådbundet broderi, som ofta syftar till att skapa läckra geometriska mönster med djupverkan.

Jag har broderat med vanligt molinégarn och odelad tråd, vilket ger ett fylligt broderi som täcker bottnen väl. Det innebär också att det går åt sjuhelsike mycket garn, jag fick beställa hem nya dockor flera gånger. Jag tycker det här är ett väldigt trevligt sätt att brodera på, perfekt framför en film och man behöver inte tänka allt för mycket.

Något som blev klart ganska nyligen är detta par av ankelvärmare, eller deras rätta funktion är i mitt fall att se till att inte grus trillar ner i mina fina, men något glappande finkängor. Stickade i ett av mina favoritgarner Manos Silk Blend, den här gången i en melerat variant som innehåller flera av mina favoritfärger så som petrol och lejongul. Tyvärr är garnet snyggare som härva än som stickat, men det här duger det också.

Det här är den stickningen jag håller på med nu, vilket skall bli en halsduk/cowl i ett alpackagarn från Sandnäs. Det är första gången jag provar på att sticka flätor och det var riktigt roligt även om det tar en herrans tid. Garnet är i en ljus turkos, som egentligen är lite ljusare och drar mer åt grönt än på bilden. Jag har blivit lite förtjust i Sandnäs Alpakka, då det är lite tjockare än Drops Alpaca, vilket gör att det blir lite fylligare när man stickar. Fast två trådar av Drops Alpaca blir rätt bra ihop också.

Jag grubblar också över vad jag skall göra utav mitt Möbelåtta-garn, som jag köpte för att väva lite plattväv, men där jag har fått inse att jag nog inte kommer att ha så mycket tid till det i framtiden. Funderar på om jag kan sticka med det, men det tenderar att bli ganska stickigt när garnfibrerna blir böjda. Även på den här bilden är det blågröna garnet mer åt grön-petrol i verkligheten, där färgerna riktigt lyser mot och av varandra.

Funderar på att väva småsaker med hjälp av cardboard loom, får se när jag kan ge mig på ett sådant projekt. Det närmsta jag hittat i stickvänlig kvalité och med liknande utseende är Drops Lace, som är ett väldigt fint garn, men väldigt tunt. Det kräver en hel del tålamod. Och det färdiga föremålet kommer bli stort som en tummetott ungefär.

Gula byxor gör jorden till en lite bättre plats...

I dagens regn och rusk blev det ändå en tur ut i skogen, med hundarna och kameran i högsta hugg. Jag tänkte premiervisa mina gula byxor i ull, men det kommer även att komma med bilder på min grå tröja som är inspirerad av skånska spedetröjor, samt ett broderat pannband som jag knåpade ihop förra vintern.

Men vi börjar med byxorna, som har blivit mina favoritbyxor och det är inte jättelångt ifrån att jag vill sova med dom på. Jag har i många år vägrat sy byxor, av den enkla anledningen att jag trodde det skulle vara väldigt svårt. Men där hade jag fel.

De gula yllebyxorna är nr två från samma modell, men där jag gjort en hel del förändringar av ursprungsmönstret. Jag är lite förtjust i japanska sömnadsmönster och detta heter Tapered Trousers och är ifrån en bok som heter She Wears the Pants av Yuko Takada. Som vanligt är mönsterstorlekarna helt kokobängbäng, vilket resulterade i att jag fick sy om en del, men man är ju van.

Anledningen till att jag i detta fall valde ett köpemönster var främst för att lära mig hur man syr gylf. Annars gör jag i regel mina egna mönster, det brukar bli bäst så. Det bästa med byxorna är att jag kan ha dem ganska löst i midjan utan att det för den delens skull åker ner. Jag är absolut inget fan av kläder som klämmer åt runt min kropp och vecken i fram på byxorna gör att min lila mage kan puta ut precis lagom mycket.

Dessutom är det skönt med lågt skrev och hög midja och det kommer absolut att bli fler brallor av den här modellen. Att sy flera lager av tjock ull och på det ha fickor i ett kraftigt bomullstyg är kanske inte en hit för symaskinen, men alla inblandade överlevde så då är allt frid och fröjd.

Tröjan har jag stickat av Yllets tre-trådiga ullgarn, som numera inte tillverkas längre. Jag köpte upp ett litet lager när de hade utförsäljning för herrans massa år sedan, då jag såg potentialen i garnet som material till nålbindning. Men det blev en tröja istället. Denna har några år på nacken, men har legat länge i Pågående-projekts-lådan och fick bli klar förra året.

Min första tröja som jag stickade var en röd spedetröja efter inspiration från de skånska folkdräkterna och den kommer att dyka upp i ett eget inlägg lite längre fram. Det var kortfattat ett evighetsprojekt och den är ursnygg, men det är inget jag har till vardags, då den bliv lite för snäv för att vara riktigt bekväm. Därför ville jag ha en liknande, men som skulle vara mer anpassad för att användas och som dessutom stickades i ett betydligt tjockare garn och därmed inte tog 100 år att slutföra.

Det tredje föremålet som skall förunnas lite uppmärksamhet är min lilla huvudbonad eller vad man skall kalla det. Broderiet är hämtat från den fantastiska brodösen Yumiko Higuchi, som är värd att uppmärksammas för sina enkla men väldigt fina broderier. Så jag ville helt enkelt ha mitt eget och pannband är alltid bra att ha. Jag kanske inte behöver nämna att jag är väldigt förtjust i den här lejongula färgen, den gör sig verkligen bra till allt. För att få bättre passform har jag sytt in lite resår i nacken.

Broderiet är utfört i vanligt DMC mouliné, där jag har belönats med att ta över min mormors gigantiska garnförråd, bestående av 8 lådor med garner jag beräknat uppgår till ett värde av 5 000- 6 000 kr om man hade köpt det helt nytt. Med studentekonomi är det här helt helt fantastiskt och jag hoppas kunna göra av med iallafall hälften innan jag själv är en blind gammal tant.

Och så till sist lite natur, det är gott för själen. Det är fantastiskt hur mycket som fortfarande är starkt grönt, man ser det om man tittar noga och inte bara sveper med blicken över allt som mest känns brunt och beigt. Bessa och Loppan höll tålmodigt mig sällskap i skogen, eller kanske inte så tålmodigt om man ser hur de har röjt kring på marken där de ligger. Om någon frågar så säger vi att det är vildsvin som gjort det, okej? ;)

Nu åter till studierna och tentan om två dagar. Känns roligare att grejja med bloggen, så det känns ju så där lovande inför skrivningen. Men skit samma, man måste leva också!

Höst

Bessa spanar efter det här årets sista kalvbajs

Det är nog inte bara jag som lagt märke till att det numera är höst och att de gråa molnens årstid har kommit. Som hundägare(och därmed tvungen att gå ut i skitvädret vare sig jag vill eller inte) har jag noterat att den förut så fantastiskt torra och fina hösten numera har evolverats till en något blötare variant, vilket innebär att hundarna mest är täckta med lera efter våra dagliga promenader i naturen.

Det blir inte bättre av att de slutat leka i rastgården till förmån för den uppenbarligen fantastiska sysslan att äta jord. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning om varför de företar sig denna något märkliga vana. Å andra sidan äter de ohemula mängder bajs också, om de får möjligheten, så man kanske inte kan förvänta sig så mycket.

Nej hjärtat, det blir ingen puss nu...

Förresten, hunden på bilden heter Bessa och är min äldsta och första hund och är numera en pigg tant på snart 8 år. Hon är kalassöt, har ett maniskt slickbeteende vilket medför att hon lärt sig den beundransvärda konsten att smyga sig på folk och antasta dem med sin tunga. Bessa gör aldrig några dumheter, tant Agda skulle kunna gå ut och gå med henne utan problem och hon har aldrig ätit på mina textilier, vilket hon skall ha kredit för eftersom de tenderar att ligga utsprida mest överallt.

Hennes fd pojkvän och min föredetta schäfer Love däremot åt upp 15 nygjorda bollknappar, när han var ung och dum. Han bajsade sedan bollknappar i några dagar. Eftersom det är tråkigt att sy bollknappar föreslog jag lite skämtsamt för min dåvarande sambo att det är ju bara att skölja av dom och sy fast dom på hans nya 1300-tals kjorteln, som var planen från början innan knapparna fick åka flumeride genom Loves inre hemliga skrymslen och vrår. Idén uppskattades av någon märklig anledning inte. Konstigt.

Något som Bessa VERKLIGEN gillar är min föräldrar. Hon gillar dom så mycket att jag måste ta ut henne när hon skall hälsa på dom, för att inte riskera att grannen under får nog och ser till att få oss vräkta. Jag gillar också mina föräldrar, i synnerhet gillar jag min mammas preferenser när det gäller färger. Vi är såna där som gillar petrol och limegrönt, gärna ihop. Då blir vi riktigt till oss.

Det är praktiskt på många vis, t ex gör det där här med julklappar till en easy peasy sak och i år fick hon en stickad sjal i det fantastiska garnet Silk blend från Manos. Varje gång jag går in i Yll och Tylls butik står jag där vid detta garn och suckar och klämmer lite och tänker att det känns inte alls bättre bara för att jag står här och tittar och klämmer lite. Men man måste ju unna sin mamma det bästa eller hur?

Mamma med sjal

Mamman blev glad och den blev fin på henne. Bra, nu kommer de fortsätta att skämma bort mig i ytterligare ett år, vilket är bra eftersom jag är en fattig student som lever på ruinens brant mest hela tiden och behöver bli lite bortskämd.

(För er som noterat att det faktiskt inte är jul ännu så envisades jag med att hon skulle öppna paketet nu när vi ändå sågs. Jag skulle aldrig klara att gå och vänta på reaktionen ända tills jul, det vore olidligt!)

Välkommen hit!

Vad roligt att du har hittat hit, nu börjar den här bloggen att leva sitt eget liv!

Under en ganska lång tid har jag funderat över olika sätt att nå ut till er andra hantverksintresserade människor och efter att ha hittat ett par bloggar som jag verkligen uppskattat, så föll lösningen liksom på plats av sig själv. Det är en blogg jag skall ha! Jag hoppas att du skall finna den inspirerande, så som jag har funnit andra hantverkares projekt och skaparförmåga. Det kommer att bli mycket hantverk, men jag kommer även att prångla på er bilder av mina fem vackra och helt galna hundar, eftersom de självklart tar upp en stor del av mitt liv.

Spänn fast bältet för nu kör vi!