Om folkdräkt, slims och det onämnbara...

Idag var hundarna och jag ute i skogen för att fota några av de folkdräktsdelar som jag har. Och därför tänker jag också att det är läge att redogöra för hur jag tänker när det kommer till folkdräkt och folklig dräkt. Det är nämligen inte bara att göra lite som man vill, om man inte vill bli bannlyst och bortjagad med högaffel från delar av Sverige. De mest strikta när det gäller folkdräkt anser att den ortsspecifika dräkten bara får bäras av personer som kommer från eller på något vis är tillhörande bygden den representerar, medan andra anser att det är okej att bära en dräkt bara man gör det korrekt.

Bilderna som följer uppfyller inte någon av dessa kategorier. Anledningen till detta är att jag saknar en hel dräkt, vilket grundar sig i att jag velat sy de plagg som jag gillat och inspirerats av. Vissa plagg är tillverkade i syfte att i så stor utsträckning som möjligt likna ett oirginalplagg, medan andra är inspirerade av befintliga plagg och bilder och bygger på min tolkning av vilka variationer som jag ansett vara rimligt ha funnits i området. Andra plagg är bara löst baserade på plagg från tiden. Jag har även blandat dräktdelar från olika områden, för att skapa en helhet som "känns" rätt och folklig. Vissa plagg är tillverkade med traditionella metoder, medan andra är utifrån modernt sätt att sy.

Och som om det inte var nog så har jag även blandat in slims, ordet min blogg är döpt efter, vilket är bruket att blanda in modeplagg i den traditionella dräkten, vilket ansågs som negativt av delar av befolkningen. Detta är något som intresserar mig mycket. I många år har man haft bilden att folkdräkter inte förändras, utan fastställdes någon gång under historien och sen inte ändrades. Men detta är fel. Det är tydligt att även de mest dräktkonservativa samhällena påverkades av modet, även om det skedde på ett långsammare och mer selekterande vis.

I Marie Ulvängs doktorsavhandling Klädekonomi och klädkultur: Böndernas kläder i Härjedalen under 1800-talet, som förövrigt är ett mycket trevligt boktips, lyfter hon fram hur ungdomarna, som arbetade som pigor och drängar, ägnade ungdomsåren åt att bygga upp en grundgarderob inför livet som gift. Det är med stor sannolikhet då som modeinfluenserna tar sig in i de lokala modet, för att med tiden normaliseras och accepteras. Oftast är det accessoarer som förändras, sådant som är lätt att byta ut och inte är för dyrt. Huvudbonader, sjalar och förkläden är föremål som även de mindre bemedlade kunde äga flera av och därmed lättare kunde anpassa efter rådande mode.

Det innebär att även i de mest konservativa bygderna kan man se skillnader i färg och form på dräktdelar från olika årtionden. Det förekommer även variation inom området under samma tidsperiod, där vissa riktlinjer och regler satte ramarna för dräktdelarnas utseende, men där viss variation fick förekomma, vilket gör att varje plagg ofta är urskiljbart från de andra. Detta har gjort att jag i vissa fall tillåtit mig att experimentera lite. 

Som exempel kan nämnas livstycket ovan, där tillskärning och dekoration är hämtat från de plagg som förekom i Leksandsområdet, men där man normalt har knäppt livstycket med hyska och hake, istället för att snöra som man vanligtvis gjorde med livstyckena av tyg. Att jag frångått originalen här beror delvis på att jag ville ha ett livstycke med snörning. Jag använder nämligen kläderna även till vardags emellanåt och då ville jag ha ett livstycke som kunde regleras och passa även ovanpå den stickade spedetröjan. Eftersom de här första livstyckena sågs som övningsprojekt av mig, så tog jag mig friheten att sväva ut lite.

Emma Frost har skrivit ett väldigt bra blogginlägg där hon diskuterar det svåra i att avgöra om något duger, eller hur man skall förhålla sig till det här med att jämföra sig med vad andra har gjort. För att använda hennes olika frågeställningar, som hon lyfter i sitt inlägg, så skulle man kunna säga att mitt livstycke duger i sammanhang där helhetsintrycket är viktigt som t ex på lajv eller om man jag vill känna mig lite fin i vardagen, men att det inte skulle duga på ett folkdräktskonvent eller som en representant för dräkterna från Leksand. Som övningsprojekt duger det i allra högsta grad.

Tittar man istället på min fina kjol, som troligtvis är en kjol som tillhört en dräkt från Leksand, så har den en helt annan tyngd när det gäller tidstypiskhet. Utifrån den kunskapen jag har så bedömer jag att denna kjol kan ha några år på nacken, gissningsvis någon del av första halvan av 1900-talet. Sömnaden tyder på att plagget är sytt på en äldre form av symaskin och tyget är handvävt. Det rådande modet har en tendens att färga av sig i formen på kjolen och formen kan tyda både på 20-30-tal. Jag har helt enkelt för lite kunskap för att kunna avgöra detta. Någon som är duktig kan förmodligen se bara på bandet i midjan vilken tid kjolen härrör ifrån. Den här kjolen skulle jag absolut kunna ha på mig i ett sammanhang där man eftersträvar tidsenlighet. Dock i kombination med plagg som härrör från samma tidsperiod som kjolen. 

Det plagg som efter kjolen ligger bäst till när det kommer till tidsenlighet är spedetröjan, som jag stickat själv. Faktum är att det var min första tröja som jag någonsin stickat och jag utgick från en förlaga hämtade ur Gertrud Ingers Skånska Dräkter: kvinnodräkten i Malmöhus län. Jag gjorde så utförlig research jag bara kunde, utifrån det faktum att jag inte kunde få tag i en riktig spedetröja, då den tillhör den skånska dräkten och jag befann mig då i Örebro. 

Jag hade ett mönster över själva mönsterstickningen, som består av räta och aviga maskor. När det kom till passformen utgick jag från mig själv och provade under stickningens gång. Jag hade en del originalbilder som gav mig information om utseende på spedetröjan och hur den hade suttit på dess ägare. Jag hade även information om sticktäthet och färg på garn. Jag har för mig att jag valde en annan färg än den på originalet, men ändå en av de färger som var vanliga. Jag sydde även på ett sidentyg jag hade hemma, då de band som man hade förr inte längre gick att få tag i. 

Utifrån de faktorer jag nämnt ovan skulle jag säga att den duger att bära till en skånsk folkdräkt och jag är själv ganska stolt över denna min skapelse. Men visst det finns alltid mer saker att lära och förbättra. Jag skulle t ex vilja se en riktigt spedetröja för att avgöra om mitt val av garn var bra. Och eftersom det är min första spedetröja så är det väl högst troligt att jag kommer förpassa den till mitt skämshörn nån gång i framtiden. 

Till de lite mindre korrekta föremålen på bilderna hör förklädet, som saknar en exakt förlaga, utan mer är sydd på känn och en allmän uppfattning om hur förkläden kunde se ut och dessutom är sydd med moderna tekniker. Det är handsytt, men rynkningen är gjord på maskin och inte på det traditionella viset och tyget är ett ylletyg jag hade i gömmorna. Som jag minns det var det något jag slängde ihop för att jag snabbt ville ha ett förkläde att ha på mig och för att min provvävning, av ett jättesnyggt svart och blått förkläde från Leksand, inte blev så bra som jag hade tänkt mig och därmed inte blev mer än en provvävning.  

Även hucklet är snabbt ihopkastat för att bäras på en 1800-talsdag och är gjord av en bit ylletyg som blev kvar efter att jag sytt en medeltida kjortel. Halsdukarna är helt moderna och är bara med för att jag gillar att placera in äldre dräktskick i en modern kontext. Jag hoppas ju att folkdräkter skall bli uppskattade igen och då inte bara av oss inbitna folkdräktsnördar. Och jag tror att det är lättare att visa att det inte är något mossigt om man vågar lätta lite på reglerna och vågar låta våra fina dräkter få mer plats i dagens mode. Och om det innebär att jag bär dräktdelar på ett slimsaktigt vis så tror jag det är värt det. De som ser det och nappar och får ett ökat intresse kommer med lite klassiskt biblioteksletande att hitta till de mer korrekta dräkterna och därmed tror jag inte att dräkttraditionerna hotas av det jag gör. 

Precis som piratkläder och diverse hitte-på-klänningar var det man hade på sig på sin första medeltidsvecka och som med tiden byttes ut mot plagg där man hade anammat en ambition om att göra plagg som strävade mot det heliga målet att vara historiskt tidsenliga. Och för att om jag hade följt de hårda riktlinjerna om att dräkt bara är för den som har en anknytning till bygden så hade dessa fina plagg ovan inte fått leva och synas utan bara hängt i min garderob och samlat damm. 

Jag tror att i dessa dagar så skall man vara överlycklig om någon ung är intresserad av att lära sig mer om ett område och dess dräktskick, innan den fantastiska kunskap tanterna och gubbarna sitter inne med försvinner i och med att de successivt trillar av pinn. Dessutom är det en naturlig del i dräkternas utveckling att färgas och ta del av den rådande tidens mode och anda, så har det alltid varit.