Drömmar om nya äventyr

Min kropp och jag har ganska olika åsikter om hur vårt gemensamma liv skall spenderas, det är bara att inse fakta. Jag anser att livet bör levas i Lars Monsen-anda, där varje dag är ett nytt äventyr som bör spenderas på någon otillgänglig plats där mobiltäckningen är urkass, men omgivningen full av desto fler upplevelser. Min kropp å andra sidan tycker att ett äventyr närmast kan beskrivas som resan från gungstolen till pensionärshemmets fikabord, för att därefter återuppta projektet att sticka fula julklappar till barnbarnen. Det är därför ganska uppenbart att det uppstår vissa... "konflikter" när det väl kommer till vad som faktiskt skall ske.

Kortfattat så är det min endometrios som gör att jag lite då och då behöver akut sjukvård i kombination med en sömnstörning, som gör att jag knappt har någon energi. Ja, jag har klagat hos päronen ang de anmärkningsvärt dåliga generna och nej, det gick inte att byta kropp. Jag gör även det jag kan för att trotsa de dåliga förutsättningarna och försöker komma ut ändå. I somras hade jag och sambon en fantastisk sommar, med flera fina vandringsäventyr.

Såhär när man ligger lite i ide är det därför helt optimalt att drömma om framtida äventyr, dom jag skall genomföra när kroppen är bättre igen. När det kommer till idéer så har jag många. Vi vill tillbaka till Vindelfjällen igen, vi har även tittat på norra Finland och såklart Norge. Men ett äventyr som jag drömt om i flera år är att vandra Gröna Bandet. Det innebär att man vandrar sträckan mellan Grövelsjön och Treriksröset åt valfritt håll. Det blir ju av naturliga skäl så att man gör det på sommaren och det är därför det kallas det Gröna Bandet. Tar man sig sträckan på vintern blir det istället det Vita Bandet.

Jag har i flera år tänkt att det är med Bessa detta skall bli av, men det är bara att inse att när jag absolut tidigast kan genomföra detta, vilket är sommaren 2017, så är hon lite för gammal för att bära den mängd jag skulle behöva att hon bar. Det hade varit kul att gå med just Bessa, då hennes bror Birk vandrade den sträckan med Bessas uppfödare Håkan Nisula för några år sedan. Nej, det får bli med min galna hund Loppan. Hon är en liten arbetsmyra så det blir nog hur bra som helst.

Därför spenderas nu tankarna på hur mycket mat Loppan kan tänkas behöva ha, matdepåer och annat praktiskt och jag drömmer mig bort till dagar i fjäll tillsammans med min bästa vän. Jag fascineras av längre turer, där man kommer över den där spärren som erfarna äventyrare talar om. Den där man inte längre plågas av ryggsäckens tyngd utan kommer in i vandrandet och bara kan fortsätta hur länge som helst.

För mig handlar det mycket om den mentala biten. Att orka och inte falla för frestelsen att åka hem, jag har tyvärr är en ganska stor hemlängtan som jag tampas med. Det i sig bygger på en osäkerhet, där jag i många år har kämpat med min parasomni, som gör att nätterna kan vara ganska otäcka emellanåt vilket har gjort att jag dragit mig för att sova borta i hela mitt vuxna liv. Rädslan för att få ont av endometriosen och den utsatthet som det försätter mig i om det skulle hända på fjället, är också något som utmanar mig och som jag behöver övervinna.

Men för mig är livet till för att övervinna sina rädslor, utmana sig själv och ständigt växa och omformas. Och för mig är 2-3 månader till fjälls det ultimata sättet att lära mig att känslor och tankar inte är något som skall begränsa mig. Att kroppen ibland sätter gränser kan jag acceptera, även om jag gärna tenderar att tänja även på de begränsningarna. Men att inte göra saker för att man är rädd, dessutom helt obefogat, nä det tänker jag inte acceptera.

Men sen finns det ju andra äventyr också. De som finns i mitt huvud och består av planer och idéer på nya hantverksprojekt, där en idé föds i huvudet men sedan försvinner medan andra får växa och till slut bli något verkligt. Jag har ju precis avslutat koftan, men det ligger iallafall ett par tre nya tröjprojekt och gror. Jag är väldigt sugen på att sticka en Delsbo-tröja fast i andra färger, typ grått och gult, nämen vilken överraskning! ;)

Sen har jag en del strumpprojekt som skall ta vid snart. Som de ovan påbörjade i Drops Fabel. Jag har även tänkt sticka ett par knähöga hermiones everyday socks i gult, enfärgat Drops Fabel. Planen är att byta ut alla mina köpestrumpor mot hemmagjorda. Det finns även planer på en födelsedagsstickning till min pappa och Sandnes Alpakka Ull är inköpt för det ändamålet. Sen råkade jag köpa hem lite Plötulopi så det får ju bli någonting också, förmodligen en tröja. Jag vill även sticka en kofta till i samma modell som den jag precis avslutat. Och huvudbonader skulle jag behöva, måste bara fundera lite mer på hur jag vill ha dem. Härligt, fler äventyr att planera... Måtte jag leva ett långt och friskt liv så jag hinner med allt jag drömmer om.

Ensamtid

Bessa är min första hund och i perioder har hon också varit min enda hund. Sen Loppan kom till mig har mycket tid gått åt till att hantera Loppan och alla hennes tramsheter och snälla Bessa hamnar lätt i skymundan. Hon ställer aldrig till med problem och sköter sig ofta exemplariskt, som det snälla storasyskonet som glöms bort. Därför är ensamtiden med Bessa viktig för oss båda. När jag inte orkar med att bli frustrerad på Loppan så rymmer jag och Bessa till skogs och bara har det skönt.

Som den snart 9 år gamla tant Bessa är så har hon för längesedan lagt bort olater, även om hon i hjärtat är som en pigg tvååring. Och en mycket uppskattad egenskap är att hon kan gå lös, om jag har lite koll på eventuella djur och har gott godis med mig. På den här turen var hon duktig och gick lös hela turen och det är som himmelriket när man i vanliga fall slits hit och dit efter Loppan som bara vill lukta på allt i hela världen, helst samtidigt.

Vi vandrade i skogen, på en stig vi aldrig följt förut. I snön syntes spår efter några få vandrare som gått där före oss. Annars var skogen mest vår och en och annan hackspett. Vi hittade krokiga ekar och släta stenar och en och annan liten frusen bäck.

Det finns inget bättre sällskap i skogen än en gammal trogen vän, som man delat livet med. Bessa har funnits där i stort sett hela mitt vuxna liv. Hon har flyttat med mig flera gånger, sett människor och hundar komma och gå. Hon har tröstat mig i de stunder jag fallit och gråtit ögonen ur mig och värmt mina fötter om kvällen när vi delat säng. Vi har upptäckt fjällen tillsammans, utforskat skogarna och plockat oändligt med blåbär och svamp. Bessa har letat upp massor av döda och levande djur, vi har sprungit genom tät granskog efter skällande rådjur och smugit på älgar som legat och haft middagsvila. Bessa känner mig rakt igenom och vet oftast vad jag menar bara genom att läsa mitt kroppsspråk. Hon har rest med mig genom landet och hon älskar att åka tåg. Den dagen hon lämnar mig kommer världen att rämna, innan den åter byggs upp och blir en annan värld.

Men ännu har vi tid kvar och dessa dagar av ensamtid blir som återblickar till de dagar då vi bara hade varandra. Ingen sambo och ingen flock. Vi är lyckligare nu, både jag och Bessa också skulle jag tro. Nu har hon andra hundar att leka med när hon känner för det och hon har i alla år varit den som tagit hand om de nya, unga hundarna i flocken. Hon tog sig an Loppan och gav henne en trygghet att bygga på. Det är den rollen hon har haft de senaste åren Bessa, den som har omsorg om de andra i flocken. Alla har de olika roller och uppgifter och trots att Bessa är äldst har hon aldrig velat ha rollen som flockledare. Hon uppskattade så när Buffa levde och innehade den rollen. Idag står den platsen fortfarande vakant, men det går bra ändå. De samarbetar som grupp och inväntar den dagen då Loppan eller Tekla växer upp och tar på sig rollen som ledare. En fullt fungerade flock som visar att ingen roll är viktigare än någon annan, det är tillsammans de är funktionella.

På det viset är djuren klokare och visare än vad vi människor ofta är. De verkar förstå betydelsen av de olika individernas styrkor och att man måste samarbeta. Ingen kan vara viktigast, då faller hela strukturen. Alla göra det dom är bra på. Bessa står för omvårdnad, Larsson är vägvisaren och stigfinnaren. Pixi sköter det yttre försvaret. Tekla är bara en unghund och har ännu inte funnit sig roll, men hon är en hund som gärna vill bestämma. De andra har överseende med henne för att hon är ung och dum.

Loppan är än så länge pajasen och lekskaparen, den som åt ena sidan binder ihop flocken genom att det har kul ihop, men ännu inte har funnit sin permanenta plats i flocken. Loppan har en inre osäkerhet i sig, som inte alltid kan förhålla sig mellan hennes egna behov och flockens behov. Hennes rädsla att förlora mig och andra saker som hon håller kär gör att hon ibland slåss med de andra hundarna. Jag hoppas hennes inre trygghet skall växa med tiden och att hon förstår att hon inte förlorar saker bara för att hon delar på dom med andra. Hon har en längre resa att företa än de andra hundarna, kanske för att hon kom till mig som omplaceringshund och därmed har separationer bakom sig.

Efter flera år med hundar i mitt liv så är det uppenbart att deras sinnevärld och upplevelser är lika komplexa och avancerade som det vi upplever, även om de inte alltid fungerar likadant som vi. När Bessa kom till mig kunde och visste jag ingenting och hon fick lära upp mig till att bli en bra musse åt henne. Hon och de andra hundarna lär mig fortfarande, varje dag, och har ett oändligt tålamod med mig. Deras kärlek är så annorlunda från oss människor, som värderar saker i hur och vad vi kan få ut av det. Likväl är deras kärlek något jag måste förtjäna, det går inte att behandla dom respektlöst och tro att de inte skall påverkas av det. Skillnaden är väl kanske att de ger nya chanser om och om igen.

Skogen

 

Idag behövde jag få vara ensam. Tröttheten i min kropp gör mig snar och lättirriterad vilket lätt går ut över hundarna. I synnerhet en dag som denna då snön har kommit och hundarna blir som galna av att marken är full av glass. Så när Kaj tog ut och körde med flocken så smet jag till skogs. Det hade börjat mörkna och inom kort var skiftet mellan dag och natt kommen, tiden då skogen går från att vara människornas till att tillhöra de väsen som lever där.

Men först måste ta sig genom Mellanlandet. Dalen ligger som en spärr mellan byn och skogen, där dagarna spenderas i solsken.

Betesmarkerna och åkrarna övergår i böljande kulturbygd där fåren går om sommaren bland gamla träd och uråldriga gravhögar. Hålvägar och skeppssättningar kantar de marker där människan vandrat och grubblat över livet. Då liksom nu är markerna välbesökta och lockar med sin spänning mellan de öppna markerna som tillhör byn och de snåriga skogarna där stigarna är oändliga.

Jag vek av på en stig jag aldrig gått på förr. Ibland är lockelsen stor att bara gå in där i mörkret och försvinna. Somna på en mossbädd och uppslukas av skogens liv. Bli en del av skogen och djuren som bor där. De syns kanske inte alltid, men de är där. Överallt. Djuren och liven. Jag är i någon annans rike. Och snart har jag inte längre tillträde och utan pannlampan är jag utan min livlina hem. På en stig jag aldrig gått och inte vet var den leder. Här finns miljoner av stigar och ingen leder dit man vill. Man måste låta sig ledas, släppa kontrollen. Du kommer aldrig dit i livet du har tänkt dig ändå.

En värld där de flesta tänker på djur när man ser framför sig en levande skog. Men det är bara en liten del av allt liv som finns där. Vi har så liten förståelse för livet, alla de organismer som finns och lever oberoende av vad vi tror om dem. Träden äldre än mig med många år, vi vet ingenting om hur de kommunicerar och tänker. Vid varje steg trampar jag på individer. Som att vandra inne i en värld där allt lever, allt runt omkring mig och jag i det.

Längtan efter att krypa ihop i en egen lya, låta snön begrava en för vintern och vakna till av lätta droppar av töande snö på pannan. Övergå till en värld där tid inte kan styras och där livet inte kretsar kring den 25:e varje månad. Tänker att jag kan få gå tillbaka till den värld jag en gång uppstod ur. Då kanske jag slapp ta slut hela tiden.

Det är dags att skynda sig, mörkret är mörkare nu och trots att jag har hittat en stig som jag känner igen och har gått många gånger tar natten över mer och mer. Snart stängs vägarna tillbaka till världen utanför och jag kan inte bli kvar här. Inte idag.

Dimman börjar redan breda ut sig över dalen, en vägg mellan byn och skogen där bortanför. Människans tid är slut, det är dags att söka sig till ljusen. Kvar stannar bara de som är förlorade, som aldrig klarade av att anpassa sig. Som lät mörkret hålla dom kvar och som övervann sina rädslor och mötte sig själva. Som mötte skogens själ. Skogen lever när natten faller och då lever den fullt ut.

Nya projekt och vardagsäventyr

Jag har varit produktiv de senaste dagarna, vilket har resulterat i ett färdigt projekt och ett påbörjat. Ovan är en bild på det påbörjade, vilket skall bli en prototyp till handledsvärmare stickade i Manos Silk Blend. Eftersom tekniken jag stickar i inte fungerar så bra på rundstickor, så har jag helt enkelt fått tänka utanför ramarna. Jag är van vid att sticka det mesta med strumpstickor och runt så att jag alltid kan prova. Men jag har några idéer som skall bli intressanta att prova.

Jag föredrar ofta att helt utgå från mina egna idéer och jag uppfinner hellre hjulet på nytt, än att göra på ett vis som jag inte tror på. Det är samma sak när jag syr och konstruerar mönster. Om det är någon gång det blir fel så är det när jag använt köpemönster och bara följt beskrivningen utan att riktigt förstå vad jag gör. Jag minns när jag sydde min bruna kappa och körde fast när jag skulle göra luvan. Först utgick jag från en luva på en köpt jacka, men det blev bara dåligt och jag kände det som jag förlorat min mojo. Efter det satte jag mig ner och la bort alla tankar på hur man brukar göra luvor och utgick bara från min egen fantasi och det var då det blev bra.

Kul är också att jag gjort klart min flätstickning, som jag jobbat på ett tag nu. Det tog betydligt längre tid att sticka än jag trodde, men det var också väldigt trevligt och kul och nu har jag lärt mig hur det här med flätstickning fungerar. Mönstret hittade jag på Pinterest och efter att ha läst på lite om hur man gör så var det ju nemas problemas. Roligt och det kommer definitivt bli mer. Jag har en kofta som ligger och väntar på att bli stickad och den skall få en subtilt dekorativ fläta i raglansömmen i oket.

Idag var annars dagen då jag var ute och drog med hundarna för första gången på månader. Jag har helt enkelt inte haft lust och Kaj har haft väldigt stor lust att köra med 5-spannet framför sin dog scooter. Det blev en härlig tur, där marken var frusen och allt täckt av frost, som glimmade som diamanter i ljuset av pannlampan. Det blev en fin tur på ca 2 mil.

Det är ju som bekant ganska kallt ute nuförtiden. Det gör att man behöver klä sig som en michelingubbe för att inte kroppsdelar skall börjar trilla av. Mest utsatta är händer och fötter och idag provade jag mina nya Icebugs-kängor, med inbyggda broddar och som skall klara ned till -40 grader. Nu hade jag visserligen plockat ut den isolerande innersulan och förmodligen var det det som gjorde att jag frös rätt rejält om tårna. Men sen så är man ju rätt stilla på cykeln, så efter en stunds skuttande, när hundarna tog vätskepaus, var tårna med igen utan risk att trilla av. Men jag inser att jag behöver sticka mig ett par riktigt varma strumpor av samojedull, vilket skall vara något av det varmaste som finns.

När det är så här kallt så blir det att ta med lilla yxan och hacka upp hål på de ställen i skogen där det finns vatten. Märkligt nog så väljer vissa hundar att hellre äta is när det finns tillgängligt. Samojederna och Pixi föredrar is, medan Loppan och Tekla också dricker om det finns öppet vatten. Att deras magar klarar det utan att kräkas är märkligt, de är uppenbarligen bättre anpassade för det än vi människor. Hursomhelst verkar alla vara nöjda med turen och jag skall försöka bättra mig och komma ut på tur lite oftare.

Stillestånd och folkdräktskjolar

Loppan spanar

De senaste dagarna har det varit stiltje på vissa plan och stökigt på andra. Det dåliga vädret har förhindrat mig från att fortsätta fotograferandet av gamla och nya projekt och jag har mest stickat på min turkosa flätcowl, som snart kommer att vara klar. Stökigt har det varit på det mentala planet med väldigt dålig sömn och många tankar som behandlas och mals i huvudet.

När jag stod och kollade runt i min garderob efter saker att fotografera så kom jag på att jag har ju en kjol som jag inte har visat för någon ännu, nämligen en riktig och förmodligen ganska gammal kjol tillhörande dräkten från Leksand.

Jag gör den bedömningen utifrån att alla maskinsydda sömmar ser ut att vara sydda på en gammal maskin, antagligen trampmaskin. Stygnen är yttepyttesmå och trådspänningen ser ut att vara lite ojämn. I linningen är alla sömmar sydda för hand och när jag fick kjolen så saknades själva haken förmodligen pga slitage, då bandet hade slitits sönder precis där haken hade suttit.

Tyget är ett handvävt tyg där jag tror varpen är i linne och inslaget är ett tunt ullgarn, i en svart färg som drar åt grönt. På avigsidan skymtar varpen svagt på vissa ställen, men i övrigt är tyget väldigt tätt slaget. Knäppningen består av hyska och hake, där två hyskor finns kvar på linningen. Jag bedömer att den inre haken är original, då den är sydd med samma sorts tråd som själva linningen är sydd med. Man kan väl misstänka att damen i fråga lade på sig några kilo med åren. Då tyget är tjockt är linningen ganska bylsig mitt bak och där sitter även en hyska för att kunna fästa ihop kjolen med livstycket. I nederkanten är kjolen skodd med samma sorts band som linningens insida.

Min stash av messings- och tennpryttlar som kan komma till nytta när man syr på historiska plagg.

Jag har de senaste dagarna sytt i en ny hake av mässingstråd, som jag själv har tillverkat. Jag har även flyttat de två hyskorna för att kjolen bättre skulle passa mina mått. Jag passade även på att laga den delen av banden på insidan av linningen som hade slitits sönder, genom att gör en "vävd" lagning med samma dubbla lintråd som jag sydde i haken med.

Det var Leksandsdräkten som blev min första stora kärlek bland de gamla folkdräkterna och det var som en ödets nyck att kjolen kom till mig. Jag råkade se att det skulle vara dräktbytardag i Uppsala, nån gång vid den här tiden förra året. Jag trotsade det dåliga vädret och gick dit och konstaterade att det var jag och ett gäng pensionärer som var där. Tanterna gick runt och var aktiva, tittade på dräkterna som var till salu och pratade med varandra, medan gubbarna satt och fikade på de orangea platsstolarna i nån av stans alla skolmatsalar.

Slåtteröl på Svartsjö Slott, av Pehr Hilleström, omkring 1780.

Sanningen är att det var inte så mycket att titta på, de dräkter som var till salu var antingen alldeles för dyra eller inte speciellt snygga när det gällde främst material. Jag köpte visserligen med mig en i rött och grönt randad kjol, som förmodligen kan sys om till en helt okej kopia av kjolarna från Pehr Hilleströms Slåtteröl på Svartsjö slott.

Jag skulle gissa på att det är en sentida kopia av kjolarna från Häverö-Väddö, men den ser ganska grov ut. Känns som någon handvävt tyget, men inte riktigt orkat vara så noggrann och använt grövre material än originalet. Hur som helst känns det inte som helgerån att sy om den till en 1700-tals kjol lämplig för fest och slåtteröl.

Faktum är att det bara var en ren slump att jag började samtala med en kvinna om dräkter och hantverk. Senare i samtalet nämnde jag min fascination för Leksandsdräkterna. Då visar det sig att kvinnan jag samtalar med som av en händelse råkar ha med sig en leksandskjol som hon skall sälja till en lajvare, som var intresserad av att kassera den för materialet. Men lajvaren, som planerade att utföra en handling som utan tvekan skulle förpassa hen till de hemskare delarna av helvetet när den dagen väl kommit, hade av någon anledning inte kunnat komma vilket ledde till att hon frågade mig om jag var intresserad av kjolen istället.

Några hundralappar fattigare, men med betydligt bättre kulturarvskarma, åkte jag hem med en skatt i en påse. En kjolskatt som satt som ett smäck! Det, mina damer och herrar, var den mycket egendomliga historien om hur denna kjol hamnade i min ägo. Som om det inte var nog så var det också i samtal med ovan nämna tant som jag fick idén till min blivande c-uppsats i textilvetenskap, en uppsats som har potential att bli episk.

I övrigt har jag varit duktig och tagit mig ut på promenad med hundarna, trots att jag är så trött att jag på riktigt är lite orolig över att råka somna ute i naturen. Det är inte heller den mest välkomnande årstiderna för friluftsliv, det är onekligen svårt för mig att inte känna det som att världen är övergiven och öde. Naturen har gått i idé och den livskraft som flödade i somras har blåst bort i de regnstänkta vindarna, som blåser ur huvudet på en och lämnar en i ett hav av geggamojja och gamla luddiga hundbajsar.

Det är första vintern där jag desperat griper efter minnet av sommaren och noterar att jag bittert saknar solen och värmen och inte alls längtar till snön och skidorna och allt det där som vanligtvis är rätt bra med vintern. Det är onekligen så att det finns kopplingar mellan denna dystra inställning och det faktum att det här inte är en bra höst för mig. Jag konstaterar att det är bra för mig att ha hund, annars hade jag inte gått ut överhuvudtaget förrän våren kommer tillbaka.

Det är svårt att vara dyster när man har en hund som Loppan i sitt liv. Bråkigare och stökigare hund får man leta efter, men ingenstans hittar man en hund med så mycket hundkärlek som Loppan har att ge. Tänk att leva ett liv där det roligaste som finns är att få leka i rastgården och det viktigaste är att få vara nära Musse(Musse är en könsneutral sammanslagning av Husse och Matte).

Kjolbärare

Idag har solen öst D-vitamin över slätter och bygd och jag har sökt mig ut i skogen för att andas klar luft och ta fina bilder på två av mina favoritkjolar. Jag tycker verkligen jättemycket om kjolar och hade det inte varit för att hundlivet ibland kräver något mer praktiska kläder, så hade jag haft dom jämt. Utöver att det är ett vackert plagg, så appelleras jag av dess långa och trogna karriär som kvinnans främsta livkamrat när det gäller klädväg.

Någon gång, förmodligen innan bildkonsten uppstod, bestämde någon att kvinnor ska ha kjol och inte byxor och i hundratals år upprätthölls denna sed. Ända fram tills första världskriget hade miljontals kvinnor världen över snavat fram och svurit över söndertrampade kjolfållar, försökt krypa runt på åkern med flera meter tyg runt fötterna, förmodligen drunknat i onödan för att 2,5 meter tyg inte flyter så bra och njutit av förmånen att bara behöva huka sig bakom en buske när man behövde kissa.

Själv är jag väldigt petig med att kläder inte skall klämma och sitta åt runt min kropp. I synnerhet skall min mage få slippa klämmas ihop. Jag lägger ner en hel del tankeverksamhet åt att klura ut klädmönster som kan anpassas efter kroppen och där sakerna skall passa vare sig magen ser ut som en ballong eller är platt som en planka. För det mesta är min mage så där perfekt putig och jag gillar det och gör gärna kläder till mig själv där magen får synas. Jag ändrar hellre på min syn på vad som är snyggt, om det ger mig kläder som är praktiska och funktionella.

Den här blå kjolen är en av mina bättre när det gäller passform, vilket beror på att den är sydd på samma omlottvis som ett par traditionella hakama. Det innebär att bakstycket och framstycket inte är ihopsydda i sidan de översta 30 cm. Bakstycket har en egen linning som förlängs och knäpps mitt fram med en säkerhetsnål. Framstycket läggs på plats över säkerhetsnålen och kan sen knytas bak i ryggen eller framtill som på bilden ovan. På det viset får jag full frihet att välja om kjolen skall sitta tajt eller löst, enbart genom att reglera hur hårt jag spänner och knyter banden i linningen.

Den grå kjolen i ull här ovan är sydd på traditionellt vis, med en fast linning som knäpps med handgjorda hyskor och hakar. Mot linningen veckas kjoltyget, som bara består av en tygtub och vecken läggs så att en större del av tyget hamnar i den bakre delen av kjolen. Som en inbiten dräkthistorieälskare så följer jag en del kostymdramor och denna bär inspiration från Outlander.

Jag har länge gillat 1700-talet och har ett gäng plagg, men jag har med åren tröttnat på att tillverka rena reenactmentkläder och istället göra kläder som jag faktiskt kan ha i vardagen, men som hämtar inspiration från främst folkligt mode. Det är samma sak med de plagg jag gör som är väldigt mycket inspirerade av folkdräkter, vilka jag då och då har till vardags, mest för att det är så jäkla vackra. Och för att folk borde få se vilket fantastiskt kulturarv vi har och att folkdräkter inte bara är för tanter och Sverigedemokrater.

Bara se hur vackert tyget faller i veck och böljar runt fötterna! Kanske är det inte så märkligt ändå att kvinnor haft sina kjolar och att de i princip knappt har förändrats något alls på så många år.

Något annat som jag brinner lite för att återinföra hucklet. Att få folk att sluta se det som om man klätt ut sig till påskkärring, och börja se vilken trevlig huvudbonad det faktiskt är. Det är snyggt som bare den, man fryser inte om öronen, det kan lätt byggas om till halsduk och sa jag att det är väldigt snyggt?

Dessutom kan jag tycka att det är lärorikt att känna sin historia, att det bara är något hundra år sedan det var kutym att gifta kvinnor dolde sitt år. Att utsläppt hår eller synliga uppsättningar var förunnat unga och ogifta kvinnor, där den sociala koden att täcka sitt hår var starkt förknippad med vuxendomen och den status giftermålet förlänade kvinnor då som nu. Den aspekten skiter jag i och för sig i, jag vill mest ha det för att det är så snyggt.

När jag lämnade naturen för den här gången slogs jag åter igen av att naturen inte verkar veta riktigt vilken årstid det är. Har jorden blivit förvirrad? Eller är det en naturlig del av tidens gång att årstider inte följer strikta gränser, utan att hösten och vintern kämpar om vems tur det är att stå på scen. Och innan vintern slutgiltligen tar över rodret så existerar både höst, vinter och vår på samma gång, kämpandes som om det är deras sista chans att glänsa.