torsdag 3 december 2015

Kjolbärare



Idag har solen öst D-vitamin över slätter och bygd och jag har sökt mig ut i skogen för att andas klar luft och ta fina bilder på två av mina favoritkjolar. Jag tycker verkligen jättemycket om kjolar och hade det inte varit för att hundlivet ibland kräver något mer praktiska kläder, så hade jag haft dom jämt. Utöver att det är ett vackert plagg, så appelleras jag av dess långa och trogna karriär som kvinnans främsta livkamrat när det gäller klädväg.


Någon gång, förmodligen innan bildkonsten uppstod, bestämde någon att kvinnor ska ha kjol och inte byxor och i hundratals år upprätthölls denna sed. Ända fram tills första världskriget hade miljontals kvinnor världen över snavat fram och svurit över söndertrampade kjolfållar, försökt krypa runt på åkern med flera meter tyg runt fötterna, förmodligen drunknat i onödan för att 2,5 meter tyg inte flyter så bra och njutit av förmånen att bara behöva huka sig bakom en buske när man behövde kissa.


Själv är jag väldigt petig med att kläder inte skall klämma och sitta åt runt min kropp. I synnerhet skall min mage få slippa klämmas ihop. Jag lägger ner en hel del tankeverksamhet åt att klura ut klädmönster som kan anpassas efter kroppen och där sakerna skall passa vare sig magen ser ut som en ballong eller är platt som en planka. För det mesta är min mage så där perfekt putig och jag gillar det och gör gärna kläder till mig själv där magen får synas. Jag ändrar hellre på min syn på vad som är snyggt, om det ger mig kläder som är praktiska och funktionella.


Den här blå kjolen är en av mina bättre när det gäller passform, vilket beror på att den är sydd på samma omlottvis som ett par traditionella hakama. Det innebär att bakstycket och framstycket inte är ihopsydda i sidan de översta 30 cm. Bakstycket har en egen linning som förlängs och knäpps mitt fram med en säkerhetsnål. Framstycket läggs på plats över säkerhetsnålen och kan sen knytas bak i ryggen eller framtill som på bilden ovan. På det viset får jag full frihet att välja om kjolen skall sitta tajt eller löst, enbart genom att reglera hur hårt jag spänner och knyter banden i linningen.


Den grå kjolen i ull här ovan är sydd på traditionellt vis, med en fast linning som knäpps med handgjorda hyskor och hakar. Mot linningen veckas kjoltyget, som bara består av en tygtub och vecken läggs så att en större del av tyget hamnar i den bakre delen av kjolen. Som en inbiten dräkthistorieälskare så följer jag en del kostymdramor och denna bär inspiration från Outlander.

Jag har länge gillat 1700-talet och har ett gäng plagg, men jag har med åren tröttnat på att tillverka rena reenactmentkläder och istället göra kläder som jag faktiskt kan ha i vardagen, men som hämtar inspiration från främst folkligt mode. Det är samma sak med de plagg jag gör som är väldigt mycket inspirerade av folkdräkter, vilka jag då och då har till vardags, mest för att det är så jäkla vackra. Och för att folk borde få se vilket fantastiskt kulturarv vi har och att folkdräkter inte bara är för tanter och Sverigedemokrater.


Bara se hur vackert tyget faller i veck och böljar runt fötterna! Kanske är det inte så märkligt ändå att kvinnor haft sina kjolar och att de i princip knappt har förändrats något alls på så många år.

Något annat som jag brinner lite för att återinföra hucklet. Att få folk att sluta se det som om man klätt ut sig till påskkärring, och börja se vilken trevlig huvudbonad det faktiskt är. Det är snyggt som bare den, man fryser inte om öronen, det kan lätt byggas om till halsduk och sa jag att det är väldigt snyggt?


Dessutom kan jag tycka att det är lärorikt att känna sin historia, att det bara är något hundra år sedan det var kutym att gifta kvinnor dolde sitt år. Att utsläppt hår eller synliga uppsättningar var förunnat unga och ogifta kvinnor, där den sociala koden att täcka sitt hår var starkt förknippad med vuxendomen och den status giftermålet förlänade kvinnor då som nu. Den aspekten skiter jag i och för sig i, jag vill mest ha det för att det är så snyggt.


När jag lämnade naturen för den här gången slogs jag åter igen av att naturen inte verkar veta riktigt vilken årstid det är. Har jorden blivit förvirrad? Eller är det en naturlig del av tidens gång att årstider inte följer strikta gränser, utan att hösten och vintern kämpar om vems tur det är att stå på scen. Och innan vintern slutgiltligen tar över rodret så existerar både höst, vinter och vår på samma gång, kämpandes som om det är deras sista chans att glänsa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar