måndag 28 december 2015

Skogen

 

Idag behövde jag få vara ensam. Tröttheten i min kropp gör mig snar och lättirriterad vilket lätt går ut över hundarna. I synnerhet en dag som denna då snön har kommit och hundarna blir som galna av att marken är full av glass. Så när Kaj tog ut och körde med flocken så smet jag till skogs. Det hade börjat mörkna och inom kort var skiftet mellan dag och natt kommen, tiden då skogen går från att vara människornas till att tillhöra de väsen som lever där.


Men först måste ta sig genom Mellanlandet. Dalen ligger som en spärr mellan byn och skogen, där dagarna spenderas i solsken.


Betesmarkerna och åkrarna övergår i böljande kulturbygd där fåren går om sommaren bland gamla träd och uråldriga gravhögar. Hålvägar och skeppssättningar kantar de marker där människan vandrat och grubblat över livet. Då liksom nu är markerna välbesökta och lockar med sin spänning mellan de öppna markerna som tillhör byn och de snåriga skogarna där stigarna är oändliga.


Jag vek av på en stig jag aldrig gått på förr. Ibland är lockelsen stor att bara gå in där i mörkret och försvinna. Somna på en mossbädd och uppslukas av skogens liv. Bli en del av skogen och djuren som bor där. De syns kanske inte alltid, men de är där. Överallt. Djuren och liven. Jag är i någon annans rike. Och snart har jag inte längre tillträde och utan pannlampan är jag utan min livlina hem. På en stig jag aldrig gått och inte vet var den leder. Här finns miljoner av stigar och ingen leder dit man vill. Man måste låta sig ledas, släppa kontrollen. Du kommer aldrig dit i livet du har tänkt dig ändå.


En värld där de flesta tänker på djur när man ser framför sig en levande skog. Men det är bara en liten del av allt liv som finns där. Vi har så liten förståelse för livet, alla de organismer som finns och lever oberoende av vad vi tror om dem. Träden äldre än mig med många år, vi vet ingenting om hur de kommunicerar och tänker. Vid varje steg trampar jag på individer. Som att vandra inne i en värld där allt lever, allt runt omkring mig och jag i det.




Längtan efter att krypa ihop i en egen lya, låta snön begrava en för vintern och vakna till av lätta droppar av töande snö på pannan. Övergå till en värld där tid inte kan styras och där livet inte kretsar kring den 25:e varje månad. Tänker att jag kan få gå tillbaka till den värld jag en gång uppstod ur. Då kanske jag slapp ta slut hela tiden.



Det är dags att skynda sig, mörkret är mörkare nu och trots att jag har hittat en stig som jag känner igen och har gått många gånger tar natten över mer och mer. Snart stängs vägarna tillbaka till världen utanför och jag kan inte bli kvar här. Inte idag.


Dimman börjar redan breda ut sig över dalen, en vägg mellan byn och skogen där bortanför. Människans tid är slut, det är dags att söka sig till ljusen. Kvar stannar bara de som är förlorade, som aldrig klarade av att anpassa sig. Som lät mörkret hålla dom kvar och som övervann sina rädslor och mötte sig själva. Som mötte skogens själ. Skogen lever när natten faller och då lever den fullt ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar