Min kropp och jag har ganska olika åsikter om hur vårt gemensamma liv skall spenderas, det är bara att inse fakta. Jag anser att livet bör levas i Lars Monsen-anda, där varje dag är ett nytt äventyr som bör spenderas på någon otillgänglig plats där mobiltäckningen är urkass, men omgivningen full av desto fler upplevelser. Min kropp å andra sidan tycker att ett äventyr närmast kan beskrivas som resan från gungstolen till pensionärshemmets fikabord, för att därefter återuppta projektet att sticka fula julklappar till barnbarnen. Det är därför ganska uppenbart att det uppstår vissa... "konflikter" när det väl kommer till vad som faktiskt skall ske.
Kortfattat så är det min endometrios som gör att jag lite då och då behöver akut sjukvård i kombination med en sömnstörning, som gör att jag knappt har någon energi. Ja, jag har klagat hos päronen ang de anmärkningsvärt dåliga generna och nej, det gick inte att byta kropp. Jag gör även det jag kan för att trotsa de dåliga förutsättningarna och försöker komma ut ändå. I somras hade jag och sambon en fantastisk sommar, med flera fina vandringsäventyr.
Såhär när man ligger lite i ide är det därför helt optimalt att drömma om framtida äventyr, dom jag skall genomföra när kroppen är bättre igen. När det kommer till idéer så har jag många. Vi vill tillbaka till Vindelfjällen igen, vi har även tittat på norra Finland och såklart Norge. Men ett äventyr som jag drömt om i flera år är att vandra Gröna Bandet. Det innebär att man vandrar sträckan mellan Grövelsjön och Treriksröset åt valfritt håll. Det blir ju av naturliga skäl så att man gör det på sommaren och det är därför det kallas det Gröna Bandet. Tar man sig sträckan på vintern blir det istället det Vita Bandet.
Jag har i flera år tänkt att det är med Bessa detta skall bli av, men det är bara att inse att när jag absolut tidigast kan genomföra detta, vilket är sommaren 2017, så är hon lite för gammal för att bära den mängd jag skulle behöva att hon bar. Det hade varit kul att gå med just Bessa, då hennes bror Birk vandrade den sträckan med Bessas uppfödare Håkan Nisula för några år sedan. Nej, det får bli med min galna hund Loppan. Hon är en liten arbetsmyra så det blir nog hur bra som helst.
Därför spenderas nu tankarna på hur mycket mat Loppan kan tänkas behöva ha, matdepåer och annat praktiskt och jag drömmer mig bort till dagar i fjäll tillsammans med min bästa vän. Jag fascineras av längre turer, där man kommer över den där spärren som erfarna äventyrare talar om. Den där man inte längre plågas av ryggsäckens tyngd utan kommer in i vandrandet och bara kan fortsätta hur länge som helst.
För mig handlar det mycket om den mentala biten. Att orka och inte falla för frestelsen att åka hem, jag har tyvärr är en ganska stor hemlängtan som jag tampas med. Det i sig bygger på en osäkerhet, där jag i många år har kämpat med min parasomni, som gör att nätterna kan vara ganska otäcka emellanåt vilket har gjort att jag dragit mig för att sova borta i hela mitt vuxna liv. Rädslan för att få ont av endometriosen och den utsatthet som det försätter mig i om det skulle hända på fjället, är också något som utmanar mig och som jag behöver övervinna.
Men för mig är livet till för att övervinna sina rädslor, utmana sig själv och ständigt växa och omformas. Och för mig är 2-3 månader till fjälls det ultimata sättet att lära mig att känslor och tankar inte är något som skall begränsa mig. Att kroppen ibland sätter gränser kan jag acceptera, även om jag gärna tenderar att tänja även på de begränsningarna. Men att inte göra saker för att man är rädd, dessutom helt obefogat, nä det tänker jag inte acceptera.
Men sen finns det ju andra äventyr också. De som finns i mitt huvud och består av planer och idéer på nya hantverksprojekt, där en idé föds i huvudet men sedan försvinner medan andra får växa och till slut bli något verkligt. Jag har ju precis avslutat koftan, men det ligger iallafall ett par tre nya tröjprojekt och gror. Jag är väldigt sugen på att sticka en Delsbo-tröja fast i andra färger, typ grått och gult, nämen vilken överraskning! ;)
Sen har jag en del strumpprojekt som skall ta vid snart. Som de ovan påbörjade i Drops Fabel. Jag har även tänkt sticka ett par knähöga hermiones everyday socks i gult, enfärgat Drops Fabel. Planen är att byta ut alla mina köpestrumpor mot hemmagjorda. Det finns även planer på en födelsedagsstickning till min pappa och Sandnes Alpakka Ull är inköpt för det ändamålet. Sen råkade jag köpa hem lite Plötulopi så det får ju bli någonting också, förmodligen en tröja. Jag vill även sticka en kofta till i samma modell som den jag precis avslutat. Och huvudbonader skulle jag behöva, måste bara fundera lite mer på hur jag vill ha dem. Härligt, fler äventyr att planera... Måtte jag leva ett långt och friskt liv så jag hinner med allt jag drömmer om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar