Det nya håret

Jag har skaffat mig en ny frisyr. Eller ny och ny, den är väl inte så värst annorlunda från det jag brukar ha, kort fram och långt bak. Skillnaden är att nu har jag rakat bort håret i pannan, rakat som i att det bara är skinn där. Tänk det är märkligt, hur kvinnor förväntas raka kroppen men inte knoppen. Jag som inte rakar kroppen borde därmed bli perfekt för knopprakning.

För er som inte känner mig så väl så är jag inte rädd för att leka med mina frisyrer. Inte det minsta faktiskt. Delvis för att det växer som ogräs och därmed behöver jag inte vara så rädd om det och så för att jag tycker att det är kul att pröva nya saker och jag är inte rädd för att sticka ut. Det gör inte så mycket om det ser helt muppigt ut, min självkänsla bygger inte på att jag måste se snygg ut jämt.

Men till och med jag, som har haft de allra mest lustiga frisyrer, kände att trots att jag tycker min nya frilla är snygg, så tar det lite emot att visa upp den för omvärlden. Främst för att kvinnor inte "ska" raka huvudet. Min sambo får vara hur kal som helst på sitt huvud, men som kvinna är det bara okej om man är svårt sjuk i t ex cancer. Att raka av en kvinna håret kan också förekomma i filmer där man av någon anledning vill kränka personen och liksom ta bort personens kvinnlighet. Är inte det här lite märkligt ändå?

Precis som med hår på resten av kroppen är tydligen dess förekomst eller avsaknad starkt kopplad till hur kvinnlig personen uppfattas. Den starka kopplingen till kvinnlighet är om något ännu mer tragisk för den enskilda cancersjuka personen som inte bara måste tampas med sin hälsa utan också fördöms till att bli av med en stark kvinnlig markör, håret. Om det bara kunde bli mer normalt att ha rakad eller delvis rakad skalle så kanske den processen skulle bli lättare?

Det här med normer, jag tycker inte alltid att det är så himla bra och den här normen, att kvinnor skall sträva efter att vara så vackra de bara kan och att kvinnligheten sitter i håret, nä det tycker jag är en dålig norm. Jag har aldrig som mål att vara så attraktiv som jag bara kan, då hade jag behållit det långa håret över hela huvudet. Nej jag trivs mycket bättre med de här androgyna framtidsfrisyrerna som jag haft de senaste åren. Och det är betydligt viktigare för mig och jag trivs mycket bättre och de är bra mycket mer funktionella än det långa håret jag hade tidigare.

Drömmar om nya äventyr

Min kropp och jag har ganska olika åsikter om hur vårt gemensamma liv skall spenderas, det är bara att inse fakta. Jag anser att livet bör levas i Lars Monsen-anda, där varje dag är ett nytt äventyr som bör spenderas på någon otillgänglig plats där mobiltäckningen är urkass, men omgivningen full av desto fler upplevelser. Min kropp å andra sidan tycker att ett äventyr närmast kan beskrivas som resan från gungstolen till pensionärshemmets fikabord, för att därefter återuppta projektet att sticka fula julklappar till barnbarnen. Det är därför ganska uppenbart att det uppstår vissa... "konflikter" när det väl kommer till vad som faktiskt skall ske.

Kortfattat så är det min endometrios som gör att jag lite då och då behöver akut sjukvård i kombination med en sömnstörning, som gör att jag knappt har någon energi. Ja, jag har klagat hos päronen ang de anmärkningsvärt dåliga generna och nej, det gick inte att byta kropp. Jag gör även det jag kan för att trotsa de dåliga förutsättningarna och försöker komma ut ändå. I somras hade jag och sambon en fantastisk sommar, med flera fina vandringsäventyr.

Såhär när man ligger lite i ide är det därför helt optimalt att drömma om framtida äventyr, dom jag skall genomföra när kroppen är bättre igen. När det kommer till idéer så har jag många. Vi vill tillbaka till Vindelfjällen igen, vi har även tittat på norra Finland och såklart Norge. Men ett äventyr som jag drömt om i flera år är att vandra Gröna Bandet. Det innebär att man vandrar sträckan mellan Grövelsjön och Treriksröset åt valfritt håll. Det blir ju av naturliga skäl så att man gör det på sommaren och det är därför det kallas det Gröna Bandet. Tar man sig sträckan på vintern blir det istället det Vita Bandet.

Jag har i flera år tänkt att det är med Bessa detta skall bli av, men det är bara att inse att när jag absolut tidigast kan genomföra detta, vilket är sommaren 2017, så är hon lite för gammal för att bära den mängd jag skulle behöva att hon bar. Det hade varit kul att gå med just Bessa, då hennes bror Birk vandrade den sträckan med Bessas uppfödare Håkan Nisula för några år sedan. Nej, det får bli med min galna hund Loppan. Hon är en liten arbetsmyra så det blir nog hur bra som helst.

Därför spenderas nu tankarna på hur mycket mat Loppan kan tänkas behöva ha, matdepåer och annat praktiskt och jag drömmer mig bort till dagar i fjäll tillsammans med min bästa vän. Jag fascineras av längre turer, där man kommer över den där spärren som erfarna äventyrare talar om. Den där man inte längre plågas av ryggsäckens tyngd utan kommer in i vandrandet och bara kan fortsätta hur länge som helst.

För mig handlar det mycket om den mentala biten. Att orka och inte falla för frestelsen att åka hem, jag har tyvärr är en ganska stor hemlängtan som jag tampas med. Det i sig bygger på en osäkerhet, där jag i många år har kämpat med min parasomni, som gör att nätterna kan vara ganska otäcka emellanåt vilket har gjort att jag dragit mig för att sova borta i hela mitt vuxna liv. Rädslan för att få ont av endometriosen och den utsatthet som det försätter mig i om det skulle hända på fjället, är också något som utmanar mig och som jag behöver övervinna.

Men för mig är livet till för att övervinna sina rädslor, utmana sig själv och ständigt växa och omformas. Och för mig är 2-3 månader till fjälls det ultimata sättet att lära mig att känslor och tankar inte är något som skall begränsa mig. Att kroppen ibland sätter gränser kan jag acceptera, även om jag gärna tenderar att tänja även på de begränsningarna. Men att inte göra saker för att man är rädd, dessutom helt obefogat, nä det tänker jag inte acceptera.

Men sen finns det ju andra äventyr också. De som finns i mitt huvud och består av planer och idéer på nya hantverksprojekt, där en idé föds i huvudet men sedan försvinner medan andra får växa och till slut bli något verkligt. Jag har ju precis avslutat koftan, men det ligger iallafall ett par tre nya tröjprojekt och gror. Jag är väldigt sugen på att sticka en Delsbo-tröja fast i andra färger, typ grått och gult, nämen vilken överraskning! ;)

Sen har jag en del strumpprojekt som skall ta vid snart. Som de ovan påbörjade i Drops Fabel. Jag har även tänkt sticka ett par knähöga hermiones everyday socks i gult, enfärgat Drops Fabel. Planen är att byta ut alla mina köpestrumpor mot hemmagjorda. Det finns även planer på en födelsedagsstickning till min pappa och Sandnes Alpakka Ull är inköpt för det ändamålet. Sen råkade jag köpa hem lite Plötulopi så det får ju bli någonting också, förmodligen en tröja. Jag vill även sticka en kofta till i samma modell som den jag precis avslutat. Och huvudbonader skulle jag behöva, måste bara fundera lite mer på hur jag vill ha dem. Härligt, fler äventyr att planera... Måtte jag leva ett långt och friskt liv så jag hinner med allt jag drömmer om.

Första koftan klar!

Så blev då min första kofta klar, efter några veckors intensivt stickande. Det är betydligt snabbare än mina tidigare spedetröjor, som tog flera månader att bli klara pga tappat intresse någonstans där i mitten av stickningen. Mitt flow är minst sagt bra nu, möjligtvis beror det på att jag inte riktigt har energi till att göra så mycket annat.

Koftan är stickad utan mönster, men med ett par bilder som förlagor. Originalkoftan är stickad av Elin Kindberg och det är också ifrån hennes hemsida jag hämtat bilderna jag haft som inspiration. Ta gärna en titta där, Elin är en fantastiskt duktig väverska bland annat! I det här blogginlägget finns Elins kofta på bild.

Garnet jag använt är ett tvåtrådigt ullgarn från Yllet, på den tiden affären ännu fanns kvar. Jag har kollat på sortimentet idag och det verkar inte som att samma dimension finns kvar längre. Mitt garn går på 300 m/ hg och nuvarande Extra 2 ligger på 200 m /hg. Jag hade gott kunnat ha garnet dubbelt, det hade nog blivit snyggare, men jag var osäker på om det skulle räcka. Det har gått åt ungefär 2,5 hg totalt till koftan, men då är den ju ganska kort och vänster ärm är ju i stumplängd.

Jag gillar plagg som är ganska tjocka och stabbiga så att använda stickor nr 3 till resår och min favorit nr 3,5 till slätstickningen, var nog åt det lite för stora hållet. Den kunde gott ha varit lite stabbigare. Jag skyller på att när jag stickade provlappen på strumpstickorna så blev det stabbigare än det sen visade sig bli när jag hade rundstickor på själva plagget. En lärdom till framtiden, helt klart.

Det är första gången jag stickar raglan och jag körde helt enkelt på att ta in för raglansömmen på vartannat varv, ett tips jag hittade på den här sidan över hur man improviserar en kofta. Nu stickade jag inte uppifrån och ner, men det är ju bara att vända på det i huvudet så blir det rätt. I och med att jag stickade koftan öppen redan från början så blev intagningarna på alla räta varv. Jag fick ta in även på ärm och bakstycke och några maskor på framstyckena under tidens gång, vilka spreds ut där jag tyckte det var lämpligt. Detta berodde delvis på att koftan blev lite större över kroppen än jag tänkt, min beräkning vad gällde sticktätheten stämde ju inte, som nämnts ovan. Men jag litar alltid mer på min magkänsla än på siffror och uträkningar och därmed var det inte ett problem som inte kunde fixas till.

Jag skall även till nästa kofta maska av några fler maskor under ärmen, då det blev ganska trångt att komma runt ärmkullen de första varven. Och nästa gång skall jag absolut sticka koftan hel och sen klippa upp den. Jag är inget fan av att sticka aviga maskor och jag tror även att det kan ha varit det som gjorde koftan mindre stabbig, då jag i vanliga fall spänner tråden ganska hårt och det är svårare på aviga varv. Det här är en koftmodell jag absolut kommer sticka igen, fast i tjockare garn och ljusare färg så flätorna syns bättre.