Det nya håret

Jag har skaffat mig en ny frisyr. Eller ny och ny, den är väl inte så värst annorlunda från det jag brukar ha, kort fram och långt bak. Skillnaden är att nu har jag rakat bort håret i pannan, rakat som i att det bara är skinn där. Tänk det är märkligt, hur kvinnor förväntas raka kroppen men inte knoppen. Jag som inte rakar kroppen borde därmed bli perfekt för knopprakning.

För er som inte känner mig så väl så är jag inte rädd för att leka med mina frisyrer. Inte det minsta faktiskt. Delvis för att det växer som ogräs och därmed behöver jag inte vara så rädd om det och så för att jag tycker att det är kul att pröva nya saker och jag är inte rädd för att sticka ut. Det gör inte så mycket om det ser helt muppigt ut, min självkänsla bygger inte på att jag måste se snygg ut jämt.

Men till och med jag, som har haft de allra mest lustiga frisyrer, kände att trots att jag tycker min nya frilla är snygg, så tar det lite emot att visa upp den för omvärlden. Främst för att kvinnor inte "ska" raka huvudet. Min sambo får vara hur kal som helst på sitt huvud, men som kvinna är det bara okej om man är svårt sjuk i t ex cancer. Att raka av en kvinna håret kan också förekomma i filmer där man av någon anledning vill kränka personen och liksom ta bort personens kvinnlighet. Är inte det här lite märkligt ändå?

Precis som med hår på resten av kroppen är tydligen dess förekomst eller avsaknad starkt kopplad till hur kvinnlig personen uppfattas. Den starka kopplingen till kvinnlighet är om något ännu mer tragisk för den enskilda cancersjuka personen som inte bara måste tampas med sin hälsa utan också fördöms till att bli av med en stark kvinnlig markör, håret. Om det bara kunde bli mer normalt att ha rakad eller delvis rakad skalle så kanske den processen skulle bli lättare?

Det här med normer, jag tycker inte alltid att det är så himla bra och den här normen, att kvinnor skall sträva efter att vara så vackra de bara kan och att kvinnligheten sitter i håret, nä det tycker jag är en dålig norm. Jag har aldrig som mål att vara så attraktiv som jag bara kan, då hade jag behållit det långa håret över hela huvudet. Nej jag trivs mycket bättre med de här androgyna framtidsfrisyrerna som jag haft de senaste åren. Och det är betydligt viktigare för mig och jag trivs mycket bättre och de är bra mycket mer funktionella än det långa håret jag hade tidigare.

Drömmar om nya äventyr

Min kropp och jag har ganska olika åsikter om hur vårt gemensamma liv skall spenderas, det är bara att inse fakta. Jag anser att livet bör levas i Lars Monsen-anda, där varje dag är ett nytt äventyr som bör spenderas på någon otillgänglig plats där mobiltäckningen är urkass, men omgivningen full av desto fler upplevelser. Min kropp å andra sidan tycker att ett äventyr närmast kan beskrivas som resan från gungstolen till pensionärshemmets fikabord, för att därefter återuppta projektet att sticka fula julklappar till barnbarnen. Det är därför ganska uppenbart att det uppstår vissa... "konflikter" när det väl kommer till vad som faktiskt skall ske.

Kortfattat så är det min endometrios som gör att jag lite då och då behöver akut sjukvård i kombination med en sömnstörning, som gör att jag knappt har någon energi. Ja, jag har klagat hos päronen ang de anmärkningsvärt dåliga generna och nej, det gick inte att byta kropp. Jag gör även det jag kan för att trotsa de dåliga förutsättningarna och försöker komma ut ändå. I somras hade jag och sambon en fantastisk sommar, med flera fina vandringsäventyr.

Såhär när man ligger lite i ide är det därför helt optimalt att drömma om framtida äventyr, dom jag skall genomföra när kroppen är bättre igen. När det kommer till idéer så har jag många. Vi vill tillbaka till Vindelfjällen igen, vi har även tittat på norra Finland och såklart Norge. Men ett äventyr som jag drömt om i flera år är att vandra Gröna Bandet. Det innebär att man vandrar sträckan mellan Grövelsjön och Treriksröset åt valfritt håll. Det blir ju av naturliga skäl så att man gör det på sommaren och det är därför det kallas det Gröna Bandet. Tar man sig sträckan på vintern blir det istället det Vita Bandet.

Jag har i flera år tänkt att det är med Bessa detta skall bli av, men det är bara att inse att när jag absolut tidigast kan genomföra detta, vilket är sommaren 2017, så är hon lite för gammal för att bära den mängd jag skulle behöva att hon bar. Det hade varit kul att gå med just Bessa, då hennes bror Birk vandrade den sträckan med Bessas uppfödare Håkan Nisula för några år sedan. Nej, det får bli med min galna hund Loppan. Hon är en liten arbetsmyra så det blir nog hur bra som helst.

Därför spenderas nu tankarna på hur mycket mat Loppan kan tänkas behöva ha, matdepåer och annat praktiskt och jag drömmer mig bort till dagar i fjäll tillsammans med min bästa vän. Jag fascineras av längre turer, där man kommer över den där spärren som erfarna äventyrare talar om. Den där man inte längre plågas av ryggsäckens tyngd utan kommer in i vandrandet och bara kan fortsätta hur länge som helst.

För mig handlar det mycket om den mentala biten. Att orka och inte falla för frestelsen att åka hem, jag har tyvärr är en ganska stor hemlängtan som jag tampas med. Det i sig bygger på en osäkerhet, där jag i många år har kämpat med min parasomni, som gör att nätterna kan vara ganska otäcka emellanåt vilket har gjort att jag dragit mig för att sova borta i hela mitt vuxna liv. Rädslan för att få ont av endometriosen och den utsatthet som det försätter mig i om det skulle hända på fjället, är också något som utmanar mig och som jag behöver övervinna.

Men för mig är livet till för att övervinna sina rädslor, utmana sig själv och ständigt växa och omformas. Och för mig är 2-3 månader till fjälls det ultimata sättet att lära mig att känslor och tankar inte är något som skall begränsa mig. Att kroppen ibland sätter gränser kan jag acceptera, även om jag gärna tenderar att tänja även på de begränsningarna. Men att inte göra saker för att man är rädd, dessutom helt obefogat, nä det tänker jag inte acceptera.

Men sen finns det ju andra äventyr också. De som finns i mitt huvud och består av planer och idéer på nya hantverksprojekt, där en idé föds i huvudet men sedan försvinner medan andra får växa och till slut bli något verkligt. Jag har ju precis avslutat koftan, men det ligger iallafall ett par tre nya tröjprojekt och gror. Jag är väldigt sugen på att sticka en Delsbo-tröja fast i andra färger, typ grått och gult, nämen vilken överraskning! ;)

Sen har jag en del strumpprojekt som skall ta vid snart. Som de ovan påbörjade i Drops Fabel. Jag har även tänkt sticka ett par knähöga hermiones everyday socks i gult, enfärgat Drops Fabel. Planen är att byta ut alla mina köpestrumpor mot hemmagjorda. Det finns även planer på en födelsedagsstickning till min pappa och Sandnes Alpakka Ull är inköpt för det ändamålet. Sen råkade jag köpa hem lite Plötulopi så det får ju bli någonting också, förmodligen en tröja. Jag vill även sticka en kofta till i samma modell som den jag precis avslutat. Och huvudbonader skulle jag behöva, måste bara fundera lite mer på hur jag vill ha dem. Härligt, fler äventyr att planera... Måtte jag leva ett långt och friskt liv så jag hinner med allt jag drömmer om.

Första koftan klar!

Så blev då min första kofta klar, efter några veckors intensivt stickande. Det är betydligt snabbare än mina tidigare spedetröjor, som tog flera månader att bli klara pga tappat intresse någonstans där i mitten av stickningen. Mitt flow är minst sagt bra nu, möjligtvis beror det på att jag inte riktigt har energi till att göra så mycket annat.

Koftan är stickad utan mönster, men med ett par bilder som förlagor. Originalkoftan är stickad av Elin Kindberg och det är också ifrån hennes hemsida jag hämtat bilderna jag haft som inspiration. Ta gärna en titta där, Elin är en fantastiskt duktig väverska bland annat! I det här blogginlägget finns Elins kofta på bild.

Garnet jag använt är ett tvåtrådigt ullgarn från Yllet, på den tiden affären ännu fanns kvar. Jag har kollat på sortimentet idag och det verkar inte som att samma dimension finns kvar längre. Mitt garn går på 300 m/ hg och nuvarande Extra 2 ligger på 200 m /hg. Jag hade gott kunnat ha garnet dubbelt, det hade nog blivit snyggare, men jag var osäker på om det skulle räcka. Det har gått åt ungefär 2,5 hg totalt till koftan, men då är den ju ganska kort och vänster ärm är ju i stumplängd.

Jag gillar plagg som är ganska tjocka och stabbiga så att använda stickor nr 3 till resår och min favorit nr 3,5 till slätstickningen, var nog åt det lite för stora hållet. Den kunde gott ha varit lite stabbigare. Jag skyller på att när jag stickade provlappen på strumpstickorna så blev det stabbigare än det sen visade sig bli när jag hade rundstickor på själva plagget. En lärdom till framtiden, helt klart.

Det är första gången jag stickar raglan och jag körde helt enkelt på att ta in för raglansömmen på vartannat varv, ett tips jag hittade på den här sidan över hur man improviserar en kofta. Nu stickade jag inte uppifrån och ner, men det är ju bara att vända på det i huvudet så blir det rätt. I och med att jag stickade koftan öppen redan från början så blev intagningarna på alla räta varv. Jag fick ta in även på ärm och bakstycke och några maskor på framstyckena under tidens gång, vilka spreds ut där jag tyckte det var lämpligt. Detta berodde delvis på att koftan blev lite större över kroppen än jag tänkt, min beräkning vad gällde sticktätheten stämde ju inte, som nämnts ovan. Men jag litar alltid mer på min magkänsla än på siffror och uträkningar och därmed var det inte ett problem som inte kunde fixas till.

Jag skall även till nästa kofta maska av några fler maskor under ärmen, då det blev ganska trångt att komma runt ärmkullen de första varven. Och nästa gång skall jag absolut sticka koftan hel och sen klippa upp den. Jag är inget fan av att sticka aviga maskor och jag tror även att det kan ha varit det som gjorde koftan mindre stabbig, då jag i vanliga fall spänner tråden ganska hårt och det är svårare på aviga varv. Det här är en koftmodell jag absolut kommer sticka igen, fast i tjockare garn och ljusare färg så flätorna syns bättre.

Ensamtid

Bessa är min första hund och i perioder har hon också varit min enda hund. Sen Loppan kom till mig har mycket tid gått åt till att hantera Loppan och alla hennes tramsheter och snälla Bessa hamnar lätt i skymundan. Hon ställer aldrig till med problem och sköter sig ofta exemplariskt, som det snälla storasyskonet som glöms bort. Därför är ensamtiden med Bessa viktig för oss båda. När jag inte orkar med att bli frustrerad på Loppan så rymmer jag och Bessa till skogs och bara har det skönt.

Som den snart 9 år gamla tant Bessa är så har hon för längesedan lagt bort olater, även om hon i hjärtat är som en pigg tvååring. Och en mycket uppskattad egenskap är att hon kan gå lös, om jag har lite koll på eventuella djur och har gott godis med mig. På den här turen var hon duktig och gick lös hela turen och det är som himmelriket när man i vanliga fall slits hit och dit efter Loppan som bara vill lukta på allt i hela världen, helst samtidigt.

Vi vandrade i skogen, på en stig vi aldrig följt förut. I snön syntes spår efter några få vandrare som gått där före oss. Annars var skogen mest vår och en och annan hackspett. Vi hittade krokiga ekar och släta stenar och en och annan liten frusen bäck.

Det finns inget bättre sällskap i skogen än en gammal trogen vän, som man delat livet med. Bessa har funnits där i stort sett hela mitt vuxna liv. Hon har flyttat med mig flera gånger, sett människor och hundar komma och gå. Hon har tröstat mig i de stunder jag fallit och gråtit ögonen ur mig och värmt mina fötter om kvällen när vi delat säng. Vi har upptäckt fjällen tillsammans, utforskat skogarna och plockat oändligt med blåbär och svamp. Bessa har letat upp massor av döda och levande djur, vi har sprungit genom tät granskog efter skällande rådjur och smugit på älgar som legat och haft middagsvila. Bessa känner mig rakt igenom och vet oftast vad jag menar bara genom att läsa mitt kroppsspråk. Hon har rest med mig genom landet och hon älskar att åka tåg. Den dagen hon lämnar mig kommer världen att rämna, innan den åter byggs upp och blir en annan värld.

Men ännu har vi tid kvar och dessa dagar av ensamtid blir som återblickar till de dagar då vi bara hade varandra. Ingen sambo och ingen flock. Vi är lyckligare nu, både jag och Bessa också skulle jag tro. Nu har hon andra hundar att leka med när hon känner för det och hon har i alla år varit den som tagit hand om de nya, unga hundarna i flocken. Hon tog sig an Loppan och gav henne en trygghet att bygga på. Det är den rollen hon har haft de senaste åren Bessa, den som har omsorg om de andra i flocken. Alla har de olika roller och uppgifter och trots att Bessa är äldst har hon aldrig velat ha rollen som flockledare. Hon uppskattade så när Buffa levde och innehade den rollen. Idag står den platsen fortfarande vakant, men det går bra ändå. De samarbetar som grupp och inväntar den dagen då Loppan eller Tekla växer upp och tar på sig rollen som ledare. En fullt fungerade flock som visar att ingen roll är viktigare än någon annan, det är tillsammans de är funktionella.

På det viset är djuren klokare och visare än vad vi människor ofta är. De verkar förstå betydelsen av de olika individernas styrkor och att man måste samarbeta. Ingen kan vara viktigast, då faller hela strukturen. Alla göra det dom är bra på. Bessa står för omvårdnad, Larsson är vägvisaren och stigfinnaren. Pixi sköter det yttre försvaret. Tekla är bara en unghund och har ännu inte funnit sig roll, men hon är en hund som gärna vill bestämma. De andra har överseende med henne för att hon är ung och dum.

Loppan är än så länge pajasen och lekskaparen, den som åt ena sidan binder ihop flocken genom att det har kul ihop, men ännu inte har funnit sin permanenta plats i flocken. Loppan har en inre osäkerhet i sig, som inte alltid kan förhålla sig mellan hennes egna behov och flockens behov. Hennes rädsla att förlora mig och andra saker som hon håller kär gör att hon ibland slåss med de andra hundarna. Jag hoppas hennes inre trygghet skall växa med tiden och att hon förstår att hon inte förlorar saker bara för att hon delar på dom med andra. Hon har en längre resa att företa än de andra hundarna, kanske för att hon kom till mig som omplaceringshund och därmed har separationer bakom sig.

Efter flera år med hundar i mitt liv så är det uppenbart att deras sinnevärld och upplevelser är lika komplexa och avancerade som det vi upplever, även om de inte alltid fungerar likadant som vi. När Bessa kom till mig kunde och visste jag ingenting och hon fick lära upp mig till att bli en bra musse åt henne. Hon och de andra hundarna lär mig fortfarande, varje dag, och har ett oändligt tålamod med mig. Deras kärlek är så annorlunda från oss människor, som värderar saker i hur och vad vi kan få ut av det. Likväl är deras kärlek något jag måste förtjäna, det går inte att behandla dom respektlöst och tro att de inte skall påverkas av det. Skillnaden är väl kanske att de ger nya chanser om och om igen.

Julklappsgarnerna

Av mina kära föräldrar fick jag i julklapp ett presentkort på Yll och Tyll, vilket såklart genererade en omedelbar resa till butiken. Det är fantastiskt att gå runt där och veta att man har en peng att spendera, som inte måste vägas av mot samvetet och den snålt tilltagna garnbudgeten. Efter att ha dreglat lite över gradientgarnerna så valde jag ändå att bekanta mig med Rauma Finullsgarn, som jag aldrig har stickat med förut. Jag har storslagna planer på att provsticka en Delsbo-tröja i färgerna ovan. Får se om det fungerar när jag gör en provlapp senare i år.

Jag köpte även på mig fyra nystan Fabel för att göra coola randiga strumpor framöver. Också ett helt nytt garn för mig, men efter att ha tittat på många bilder av fina randiga strumpor så känner jag mig sugen på att ge mig på detta projekt. I synnerhet som jag bara har ett par stickade strumpor just nu och de använder jag varje dag.

Första koftan

Jag har nyligen avslutat ett par projekt och kunde därmed påbörja ett nytt projekt, vilket är en kofta som legat och väntat ett tag. Garnet är Yllets Ullgarn Extra 2 som jag inhandlade när jag bodde på ön för några år sedan. Det har än så länge bara blivit ett par sockor av dem, men nu var det dags att beta av lite av garnstashen. Jag har precis fått utöka min garnförvaring med ytterligare en kista, så det kanske kan vara lämpligt att ta av det jag har hemma, känner jag spontant.

Inspirationen är hämtad från koftan ovan, som är en kofta Elin Kindberg stickat upp och det är också på hennes hemsida som bilden är hämtad ifrån. Jag har utgått från bilderna på Elins kofta och även använt mig av ett annat random raglanmönster, för att få en uppfattning om hur man ungefär stickar ett raglanok. Sen har jag utgått från min egen sticktäthet och som vanligt skapat en kofta efter min egen kropp. Jag hade gott kunnat använda garnet dubbelt, men jag var osäker på om det skulle räcka och en lite tunnare kofta är jag ändå i behov av så det får bli bra. Snart är första ärmen klar och den andra kommer gå fort och sen blir det kul att se hur det här med raglan fungerar.

Skogen

 

Idag behövde jag få vara ensam. Tröttheten i min kropp gör mig snar och lättirriterad vilket lätt går ut över hundarna. I synnerhet en dag som denna då snön har kommit och hundarna blir som galna av att marken är full av glass. Så när Kaj tog ut och körde med flocken så smet jag till skogs. Det hade börjat mörkna och inom kort var skiftet mellan dag och natt kommen, tiden då skogen går från att vara människornas till att tillhöra de väsen som lever där.

Men först måste ta sig genom Mellanlandet. Dalen ligger som en spärr mellan byn och skogen, där dagarna spenderas i solsken.

Betesmarkerna och åkrarna övergår i böljande kulturbygd där fåren går om sommaren bland gamla träd och uråldriga gravhögar. Hålvägar och skeppssättningar kantar de marker där människan vandrat och grubblat över livet. Då liksom nu är markerna välbesökta och lockar med sin spänning mellan de öppna markerna som tillhör byn och de snåriga skogarna där stigarna är oändliga.

Jag vek av på en stig jag aldrig gått på förr. Ibland är lockelsen stor att bara gå in där i mörkret och försvinna. Somna på en mossbädd och uppslukas av skogens liv. Bli en del av skogen och djuren som bor där. De syns kanske inte alltid, men de är där. Överallt. Djuren och liven. Jag är i någon annans rike. Och snart har jag inte längre tillträde och utan pannlampan är jag utan min livlina hem. På en stig jag aldrig gått och inte vet var den leder. Här finns miljoner av stigar och ingen leder dit man vill. Man måste låta sig ledas, släppa kontrollen. Du kommer aldrig dit i livet du har tänkt dig ändå.

En värld där de flesta tänker på djur när man ser framför sig en levande skog. Men det är bara en liten del av allt liv som finns där. Vi har så liten förståelse för livet, alla de organismer som finns och lever oberoende av vad vi tror om dem. Träden äldre än mig med många år, vi vet ingenting om hur de kommunicerar och tänker. Vid varje steg trampar jag på individer. Som att vandra inne i en värld där allt lever, allt runt omkring mig och jag i det.

Längtan efter att krypa ihop i en egen lya, låta snön begrava en för vintern och vakna till av lätta droppar av töande snö på pannan. Övergå till en värld där tid inte kan styras och där livet inte kretsar kring den 25:e varje månad. Tänker att jag kan få gå tillbaka till den värld jag en gång uppstod ur. Då kanske jag slapp ta slut hela tiden.

Det är dags att skynda sig, mörkret är mörkare nu och trots att jag har hittat en stig som jag känner igen och har gått många gånger tar natten över mer och mer. Snart stängs vägarna tillbaka till världen utanför och jag kan inte bli kvar här. Inte idag.

Dimman börjar redan breda ut sig över dalen, en vägg mellan byn och skogen där bortanför. Människans tid är slut, det är dags att söka sig till ljusen. Kvar stannar bara de som är förlorade, som aldrig klarade av att anpassa sig. Som lät mörkret hålla dom kvar och som övervann sina rädslor och mötte sig själva. Som mötte skogens själ. Skogen lever när natten faller och då lever den fullt ut.