Ensamtid

Bessa är min första hund och i perioder har hon också varit min enda hund. Sen Loppan kom till mig har mycket tid gått åt till att hantera Loppan och alla hennes tramsheter och snälla Bessa hamnar lätt i skymundan. Hon ställer aldrig till med problem och sköter sig ofta exemplariskt, som det snälla storasyskonet som glöms bort. Därför är ensamtiden med Bessa viktig för oss båda. När jag inte orkar med att bli frustrerad på Loppan så rymmer jag och Bessa till skogs och bara har det skönt.

Som den snart 9 år gamla tant Bessa är så har hon för längesedan lagt bort olater, även om hon i hjärtat är som en pigg tvååring. Och en mycket uppskattad egenskap är att hon kan gå lös, om jag har lite koll på eventuella djur och har gott godis med mig. På den här turen var hon duktig och gick lös hela turen och det är som himmelriket när man i vanliga fall slits hit och dit efter Loppan som bara vill lukta på allt i hela världen, helst samtidigt.

Vi vandrade i skogen, på en stig vi aldrig följt förut. I snön syntes spår efter några få vandrare som gått där före oss. Annars var skogen mest vår och en och annan hackspett. Vi hittade krokiga ekar och släta stenar och en och annan liten frusen bäck.

Det finns inget bättre sällskap i skogen än en gammal trogen vän, som man delat livet med. Bessa har funnits där i stort sett hela mitt vuxna liv. Hon har flyttat med mig flera gånger, sett människor och hundar komma och gå. Hon har tröstat mig i de stunder jag fallit och gråtit ögonen ur mig och värmt mina fötter om kvällen när vi delat säng. Vi har upptäckt fjällen tillsammans, utforskat skogarna och plockat oändligt med blåbär och svamp. Bessa har letat upp massor av döda och levande djur, vi har sprungit genom tät granskog efter skällande rådjur och smugit på älgar som legat och haft middagsvila. Bessa känner mig rakt igenom och vet oftast vad jag menar bara genom att läsa mitt kroppsspråk. Hon har rest med mig genom landet och hon älskar att åka tåg. Den dagen hon lämnar mig kommer världen att rämna, innan den åter byggs upp och blir en annan värld.

Men ännu har vi tid kvar och dessa dagar av ensamtid blir som återblickar till de dagar då vi bara hade varandra. Ingen sambo och ingen flock. Vi är lyckligare nu, både jag och Bessa också skulle jag tro. Nu har hon andra hundar att leka med när hon känner för det och hon har i alla år varit den som tagit hand om de nya, unga hundarna i flocken. Hon tog sig an Loppan och gav henne en trygghet att bygga på. Det är den rollen hon har haft de senaste åren Bessa, den som har omsorg om de andra i flocken. Alla har de olika roller och uppgifter och trots att Bessa är äldst har hon aldrig velat ha rollen som flockledare. Hon uppskattade så när Buffa levde och innehade den rollen. Idag står den platsen fortfarande vakant, men det går bra ändå. De samarbetar som grupp och inväntar den dagen då Loppan eller Tekla växer upp och tar på sig rollen som ledare. En fullt fungerade flock som visar att ingen roll är viktigare än någon annan, det är tillsammans de är funktionella.

På det viset är djuren klokare och visare än vad vi människor ofta är. De verkar förstå betydelsen av de olika individernas styrkor och att man måste samarbeta. Ingen kan vara viktigast, då faller hela strukturen. Alla göra det dom är bra på. Bessa står för omvårdnad, Larsson är vägvisaren och stigfinnaren. Pixi sköter det yttre försvaret. Tekla är bara en unghund och har ännu inte funnit sig roll, men hon är en hund som gärna vill bestämma. De andra har överseende med henne för att hon är ung och dum.

Loppan är än så länge pajasen och lekskaparen, den som åt ena sidan binder ihop flocken genom att det har kul ihop, men ännu inte har funnit sin permanenta plats i flocken. Loppan har en inre osäkerhet i sig, som inte alltid kan förhålla sig mellan hennes egna behov och flockens behov. Hennes rädsla att förlora mig och andra saker som hon håller kär gör att hon ibland slåss med de andra hundarna. Jag hoppas hennes inre trygghet skall växa med tiden och att hon förstår att hon inte förlorar saker bara för att hon delar på dom med andra. Hon har en längre resa att företa än de andra hundarna, kanske för att hon kom till mig som omplaceringshund och därmed har separationer bakom sig.

Efter flera år med hundar i mitt liv så är det uppenbart att deras sinnevärld och upplevelser är lika komplexa och avancerade som det vi upplever, även om de inte alltid fungerar likadant som vi. När Bessa kom till mig kunde och visste jag ingenting och hon fick lära upp mig till att bli en bra musse åt henne. Hon och de andra hundarna lär mig fortfarande, varje dag, och har ett oändligt tålamod med mig. Deras kärlek är så annorlunda från oss människor, som värderar saker i hur och vad vi kan få ut av det. Likväl är deras kärlek något jag måste förtjäna, det går inte att behandla dom respektlöst och tro att de inte skall påverkas av det. Skillnaden är väl kanske att de ger nya chanser om och om igen.

Julklappsgarnerna

Av mina kära föräldrar fick jag i julklapp ett presentkort på Yll och Tyll, vilket såklart genererade en omedelbar resa till butiken. Det är fantastiskt att gå runt där och veta att man har en peng att spendera, som inte måste vägas av mot samvetet och den snålt tilltagna garnbudgeten. Efter att ha dreglat lite över gradientgarnerna så valde jag ändå att bekanta mig med Rauma Finullsgarn, som jag aldrig har stickat med förut. Jag har storslagna planer på att provsticka en Delsbo-tröja i färgerna ovan. Får se om det fungerar när jag gör en provlapp senare i år.

Jag köpte även på mig fyra nystan Fabel för att göra coola randiga strumpor framöver. Också ett helt nytt garn för mig, men efter att ha tittat på många bilder av fina randiga strumpor så känner jag mig sugen på att ge mig på detta projekt. I synnerhet som jag bara har ett par stickade strumpor just nu och de använder jag varje dag.

Första koftan

Jag har nyligen avslutat ett par projekt och kunde därmed påbörja ett nytt projekt, vilket är en kofta som legat och väntat ett tag. Garnet är Yllets Ullgarn Extra 2 som jag inhandlade när jag bodde på ön för några år sedan. Det har än så länge bara blivit ett par sockor av dem, men nu var det dags att beta av lite av garnstashen. Jag har precis fått utöka min garnförvaring med ytterligare en kista, så det kanske kan vara lämpligt att ta av det jag har hemma, känner jag spontant.

Inspirationen är hämtad från koftan ovan, som är en kofta Elin Kindberg stickat upp och det är också på hennes hemsida som bilden är hämtad ifrån. Jag har utgått från bilderna på Elins kofta och även använt mig av ett annat random raglanmönster, för att få en uppfattning om hur man ungefär stickar ett raglanok. Sen har jag utgått från min egen sticktäthet och som vanligt skapat en kofta efter min egen kropp. Jag hade gott kunnat använda garnet dubbelt, men jag var osäker på om det skulle räcka och en lite tunnare kofta är jag ändå i behov av så det får bli bra. Snart är första ärmen klar och den andra kommer gå fort och sen blir det kul att se hur det här med raglan fungerar.

Skogen

 

Idag behövde jag få vara ensam. Tröttheten i min kropp gör mig snar och lättirriterad vilket lätt går ut över hundarna. I synnerhet en dag som denna då snön har kommit och hundarna blir som galna av att marken är full av glass. Så när Kaj tog ut och körde med flocken så smet jag till skogs. Det hade börjat mörkna och inom kort var skiftet mellan dag och natt kommen, tiden då skogen går från att vara människornas till att tillhöra de väsen som lever där.

Men först måste ta sig genom Mellanlandet. Dalen ligger som en spärr mellan byn och skogen, där dagarna spenderas i solsken.

Betesmarkerna och åkrarna övergår i böljande kulturbygd där fåren går om sommaren bland gamla träd och uråldriga gravhögar. Hålvägar och skeppssättningar kantar de marker där människan vandrat och grubblat över livet. Då liksom nu är markerna välbesökta och lockar med sin spänning mellan de öppna markerna som tillhör byn och de snåriga skogarna där stigarna är oändliga.

Jag vek av på en stig jag aldrig gått på förr. Ibland är lockelsen stor att bara gå in där i mörkret och försvinna. Somna på en mossbädd och uppslukas av skogens liv. Bli en del av skogen och djuren som bor där. De syns kanske inte alltid, men de är där. Överallt. Djuren och liven. Jag är i någon annans rike. Och snart har jag inte längre tillträde och utan pannlampan är jag utan min livlina hem. På en stig jag aldrig gått och inte vet var den leder. Här finns miljoner av stigar och ingen leder dit man vill. Man måste låta sig ledas, släppa kontrollen. Du kommer aldrig dit i livet du har tänkt dig ändå.

En värld där de flesta tänker på djur när man ser framför sig en levande skog. Men det är bara en liten del av allt liv som finns där. Vi har så liten förståelse för livet, alla de organismer som finns och lever oberoende av vad vi tror om dem. Träden äldre än mig med många år, vi vet ingenting om hur de kommunicerar och tänker. Vid varje steg trampar jag på individer. Som att vandra inne i en värld där allt lever, allt runt omkring mig och jag i det.

Längtan efter att krypa ihop i en egen lya, låta snön begrava en för vintern och vakna till av lätta droppar av töande snö på pannan. Övergå till en värld där tid inte kan styras och där livet inte kretsar kring den 25:e varje månad. Tänker att jag kan få gå tillbaka till den värld jag en gång uppstod ur. Då kanske jag slapp ta slut hela tiden.

Det är dags att skynda sig, mörkret är mörkare nu och trots att jag har hittat en stig som jag känner igen och har gått många gånger tar natten över mer och mer. Snart stängs vägarna tillbaka till världen utanför och jag kan inte bli kvar här. Inte idag.

Dimman börjar redan breda ut sig över dalen, en vägg mellan byn och skogen där bortanför. Människans tid är slut, det är dags att söka sig till ljusen. Kvar stannar bara de som är förlorade, som aldrig klarade av att anpassa sig. Som lät mörkret hålla dom kvar och som övervann sina rädslor och mötte sig själva. Som mötte skogens själ. Skogen lever när natten faller och då lever den fullt ut.

Krigstider och Star Wars

Det är ju tydligen så att om man vill ha en cool blogg så gäller det att skaffa får. Får är pittoreskt och inne, idyllen på landet är ett måste om man är en sån där myspysig hantverkare. Nåväl, men nu bor jag på åttonde våningen i ett funkishus i utkanten av storstaden, så några får blir det inte. Man får helt enkelt ta det som erbjuds. Och funkishus har en tendens att ruva på små skatter, bara man vet vad man skall leta efter.

I vårt källarutrymme finns ett skyddsrum, som numera är ombyggt till förråd och cykelrum. Man anser tydligen att Sverige är så långt ifrån krig att man inte behöver ha skyddsrum längre och därmed är de flesta mer eller mindre fulla av saker. Tro mig, den dagen det blir lite viktigt att snabbt kunna ta skydd där kommer man ångra den dagen man lät folk låsa fast sina hojjar i väggarna.

Bilden ovan är lite intressant på det vis att den föreställer en ännu bevarad manuell pumpanläggning. I en krissituation skulle luften ganska snabbt bli dålig/ta slut i skyddsrummet, varav ny luft kunde pumpas in manuellt. Föremålen på hyllorna är enligt sambon något slags filter. Av någon anledning har detta utrymme fått vara kvar och inte omvandlats till förvaring för blomkrukor, extrasängar och väskor så gamla att de snart får anses vara vintage.

Vem har idag någon aning om hur detta system av ventiler fungerar? Ett Sverige, som undkom krigen med nöd och näppe, där man byggde upp ett jätteprojekt för att försäkra sig om att vi skulle vara rustade och förmögna att rädda oss när nästa krig väl kom. Idag vet vi "bättre" och skrotade allt eftersom det inte hade inbyggd wifi och vi vet ju alla att det aldrig kommer bli krig här igen eftersom vi är så moderna och sofistikerade med våra robotdammsugare och EU-parlamentariker.

 

I den framtidsblickande funkistiden anda installerade man en hiss i vårt hus. Med åtta våningar får man väl ändå tacka för det. Att man sen var vänliga nog att bara installera en hiss med måtten 1x1 meter är något man kanske så här i efterhand skulle vilja ha åsikter om. I synnerhet i samband med flytt. Det tar lång tid att flytta när man bara har tillgång till en yttepyttehiss och grannarna är inte jätteförtjusta i en om man säger så.

Även uppe i huset finns rester av en svunnen tid. På bilden ovan en igensatt lucka till sopnedkastet. Jag minns ännu hur förundrad jag var över detta fenomen när jag som liten hälsade på mormor och morfar i Göteborg. Med ett barns funderingar kring om sopnedkastet egentligen var som en riktigt cool rutschkana. Med en morfar som var vicevärd fick man direkt tillgång till alla de märkliga skrymslen och vrår som fanns i det huset. Coolast var ändå snickeriet, som låg på andra sidan den långa och tämligen läskiga källarkorridoren, där morfar Rune slöjdade smörknivar och sparade bitar av eneträ för mig att lukta på.

Men åter till vårt hus. Inne i själva lägenheten har man ju som så ofta renoverat ihjäl sig, men ännu finns de gamla förvaringssystemen kvar i hallen. Men de lär väl ryka med nästa renovering. Det är märkligt hur man alltid skall kasta ut saker som funkar och är snygga. Om några år kommer de gamla funkisköken gå som smör på byggnadsvårdsbutikerna, att inte folk tänker längre än näsan räcker.

För att byta ämne helt så var jag och såg den nya Star Wars-filmen igår och som inbiten Star Wars-fan så var det en av mina bästa bio-upplevelser. Utan att spoila för er som inte sett ännu, så lyckades man blanda den gamla charmen från de ursprungliga filmerna med den action och nya teknik som förmodligen var mening att fånga när man spelade in de nya filmerna som kom för några år sedan. Filmen är en julklapp till fansen, där det var tydligt att man ville kompensera för de riktigt dåliga uppföljarna till de första filmerna.

Och jag tycker man lyckas riktigt bra. Vissa scener är så jäkla snygga och de har lyckats bra med att få med både starka kvinnor och män i en balans som gör den mest inbitna feministen glad. Man har även fått med den ursprungliga humorn, utan att för den delen skull ha med en massa tramsiga Jar Jar Binks. Så trots att det är Disney som har gjort filmen så tycker jag inte alls att det är en barnfilm, även om barnfilmer numera inte är det samma som dålig film. Nej detta är en film för oss, fansen, som längtar tillbaka till de riktiga filmerna. Det är episkt, det är storslaget och det är troget. Jag är tillfredsställd.

Nya projekt och vardagsäventyr

Jag har varit produktiv de senaste dagarna, vilket har resulterat i ett färdigt projekt och ett påbörjat. Ovan är en bild på det påbörjade, vilket skall bli en prototyp till handledsvärmare stickade i Manos Silk Blend. Eftersom tekniken jag stickar i inte fungerar så bra på rundstickor, så har jag helt enkelt fått tänka utanför ramarna. Jag är van vid att sticka det mesta med strumpstickor och runt så att jag alltid kan prova. Men jag har några idéer som skall bli intressanta att prova.

Jag föredrar ofta att helt utgå från mina egna idéer och jag uppfinner hellre hjulet på nytt, än att göra på ett vis som jag inte tror på. Det är samma sak när jag syr och konstruerar mönster. Om det är någon gång det blir fel så är det när jag använt köpemönster och bara följt beskrivningen utan att riktigt förstå vad jag gör. Jag minns när jag sydde min bruna kappa och körde fast när jag skulle göra luvan. Först utgick jag från en luva på en köpt jacka, men det blev bara dåligt och jag kände det som jag förlorat min mojo. Efter det satte jag mig ner och la bort alla tankar på hur man brukar göra luvor och utgick bara från min egen fantasi och det var då det blev bra.

Kul är också att jag gjort klart min flätstickning, som jag jobbat på ett tag nu. Det tog betydligt längre tid att sticka än jag trodde, men det var också väldigt trevligt och kul och nu har jag lärt mig hur det här med flätstickning fungerar. Mönstret hittade jag på Pinterest och efter att ha läst på lite om hur man gör så var det ju nemas problemas. Roligt och det kommer definitivt bli mer. Jag har en kofta som ligger och väntar på att bli stickad och den skall få en subtilt dekorativ fläta i raglansömmen i oket.

Idag var annars dagen då jag var ute och drog med hundarna för första gången på månader. Jag har helt enkelt inte haft lust och Kaj har haft väldigt stor lust att köra med 5-spannet framför sin dog scooter. Det blev en härlig tur, där marken var frusen och allt täckt av frost, som glimmade som diamanter i ljuset av pannlampan. Det blev en fin tur på ca 2 mil.

Det är ju som bekant ganska kallt ute nuförtiden. Det gör att man behöver klä sig som en michelingubbe för att inte kroppsdelar skall börjar trilla av. Mest utsatta är händer och fötter och idag provade jag mina nya Icebugs-kängor, med inbyggda broddar och som skall klara ned till -40 grader. Nu hade jag visserligen plockat ut den isolerande innersulan och förmodligen var det det som gjorde att jag frös rätt rejält om tårna. Men sen så är man ju rätt stilla på cykeln, så efter en stunds skuttande, när hundarna tog vätskepaus, var tårna med igen utan risk att trilla av. Men jag inser att jag behöver sticka mig ett par riktigt varma strumpor av samojedull, vilket skall vara något av det varmaste som finns.

När det är så här kallt så blir det att ta med lilla yxan och hacka upp hål på de ställen i skogen där det finns vatten. Märkligt nog så väljer vissa hundar att hellre äta is när det finns tillgängligt. Samojederna och Pixi föredrar is, medan Loppan och Tekla också dricker om det finns öppet vatten. Att deras magar klarar det utan att kräkas är märkligt, de är uppenbarligen bättre anpassade för det än vi människor. Hursomhelst verkar alla vara nöjda med turen och jag skall försöka bättra mig och komma ut på tur lite oftare.

Utbildning och framtid - vilken väg skall man gå?

Det här inlägget kommer handla om mina våndor kring framtiden och vad jag skall bli och passar det då inte bättre med bilder från den gångna sommaren? När man är i en period där självklara saker inte längre är självklara är det lätt att börja fundera och tänka och allt för ofta drömma tillbaka till bättre tider. Bilderna i detta inlägg är från en tid när jag mådde väldigt bra och gjorde saker som för mig är viktiga. Det är med all sannolikhet därför jag inte kan släppa denna tid, utan längtar tillbaka mer än vad som kanske är helt nyttigt.

På Sörmlandsleden, en bit från Järna.

Förra sommaren präglades av gott om tid. Jag jobbade väldigt lite och levde på sparade pengar och jag och min sambo var ute och friluftade väldigt mycket. Ja så mycket som jag orkade kan man säga. Jag har ganska dåligt med ork, något jag ganska ofta försöker att strunta i. Men tyvärr är det inte hållbart i längden. I grunden ligger ett sömnproblem, en parasomni, som gör att jag inte blir utvilad trots att jag sover mina 8-9 timmar per dag. Denna hösten har det blivit värre så jag är nu sjukskriven i väntan på att få ordning på sömnen igen.

Loppan på en öde ö, norr om Rörö.

Men i somras mådde jag bra. Jag fick gott om tid att vila upp mig. Jag sprang. Mycket! Jag var ute med vovvarna, vi vandrade en vecka på Sörmlandsleden och var på road trip och fjällvandring i Vindelfjällen och besökte Höga Kusten. När jag var så trött att jag inte orkade hålla humöret uppe längre så åkte vi hem. När jag inte orkade åkte min sambo iväg själv och upplevde fantastiska äventyr som jag hoppas få möjlighet att ta igen nån annan gång. Man kan säga att vårt liv kretsar kring hundarna och livet i det fria.

Som jag har önskat att denna trötthet bara skall försvinna och lämna mig kvar med en massa energi att göra allt jag vill göra. Jag önskar att jag kunde jobba heltid utan att köra mig själv i botten och jag önskar jag kunde vara vaken i dagar i sträck för att genomföra alla mina fantastiska idéer på olika hantverk, som finns inne i min helt oproportionellt stora mentala inspirationsvärld. Det finns helt enkelt så mycket som jag vill göra. Och jag har väldigt stora problem med att bestämma mig för vad jag skall göra och därmed inte göra.

Som när det kommer till utbildningar. Jag är en utbildningsknarkare av stora mått, jag vill helst läsa alla kurser som finns. Så mycket älskar jag att plugga och studera. Och för att bara begränsa sig till området Textil så finns det ändå för många utbildningar för att mitt CSN skall räcka. Jag har t ex inte läst på Sätergläntan. Vilket kanske kan verka märkligt när man som jag älskar historisk sömnad och folkdräkter osv. Men sanningen är att det bara inte blev så.

Ibland har det bara inte passat för att jag inte har kunnat eller velat flytta mitt liv just då. Ofta har hundarna hållit mig tillbaka, jag har inte kunnat se hur jag skulle kunna få det att gå ihop med allt. Och nånstans kände jag också att det är en underbar väg att gå, men vart leder den? Vill jag hamna där jag kommer hamna med den utbildningen? Behöver jag gå den utbildningen för att få den kunskap jag önskar? På sista frågan så har jag känt att själva kunskapen kan jag få ändå via böcker och utifrån egen kunskap.

Bessa åt en död fågel, som hon kräktes upp sen. Myspys.

För någon dag sen kom jag inte på det inte så nyttiga grubbleriet kring vad som hade hänt om jag hade gjort andra val tidigare i livet. Jag kom till exempel in på Människa, Natur, Teknik på Bäckedal, men tackade nej, då jag hade en pojkvän i Skåne och redan hade kommit in på Glimåkra Folkhögskolan som helt klart låg bättre till. Så här i efterhand kan jag ångra det valet, eftersom förhållandet var slut inom kort och året på folkhögskolan blev i mycket väldigt tungt, då en elev i min klass visade sig vara en väldigt låg människa som regerade genom att mobba ut mig grundligt och totalt.

Jag fann mig fantiserandes om hur jag efter Bäckedal sökte till Sätergläntan och skaffade mig många hippa polare och att vi alla tillsammans tog världen med storm och invaderade museum och hemslöjdskonsulenttjänster och själv kunde jag leva på mitt hantverk och sy folkdräkter och leva på min lilla fäbod på fjällkanten, självklart med en ko och en gris. Jag skulle ha dreads(nej jag ångrar mig, det skulle vara jättelångt och sköta sig liksom av sig självt) och mitt hår skulle förvandlas till en perfekt nyans av hennarött och alla, verkligen alla skulle veta vem jag var och tillsammans skulle vi göra världen till en bättre och vackrare plats. Joho minsann.

Övernattningsstugan i Skuleskogens Nationalpark.

Men riktigt så skulle det förmodligen inte ha blivit, jag vet att jag mest idealiserar nu. Mer troligt är att jag skulle fly verkligheten och aldrig träffa någon och kanske vägra kommer tillbaka till samhället igen och sitta och sticka på min fäbod i ensamhet, med mina djur. Så här i backspegeln så kan jag väl säg att det blev ungefär så, med skillnad att jag inte kom längre norrut än Örebro och Uppsala. Och fäboden kan bytas ut mot ett hus med mögelproblem, alt lägenhet som nu då.

Kossor i min nuvande hemstad Uppsala. 

Men åter till framtiden, eller iallafall nästan. Det blev alltså inte Bäckedal och inte Sätergläntan heller. Och inte heller Handarbetets Vänner eller något pretto program i Borås. Nej, det blev lite småkurser i vävning och sen så blev det ju Textilvetenskap A i Uppsala. Äntligen kände jag att jag var på rätt väg igen. Och jag drömde om att få forska, doktorera och göra en akademisk karriär. Det måste ändå passa mig tänkte jag. Jobba hyfsat för sig själv, göra något som jag älskar och kunna grotta ner mig i textilier.

Efter ett år på textilvetenskapen hade den drömmen delvis grusats, tyvärr. Drömmen om att få forska var fortfarande lika stark, men jag insåg nu i somras när jag var på väg till den där ön som är med på bilderna här i inlägget, att det inte fanns en framtid inom textilvetenskapen, när det gäller forskning. Iallafall inte nu och i den närmsta framtiden. Det är nämligen sugit svårt att få en doktorandplats och sen är chansen typ noll att få fortsätta forska. Jag grubblade mycket över detta, och vad som var viktigast: textilen eller möjligheten att få forska.

Nu i höstas så valde jag att hoppa av Textilvetenskap C och istället börja läsa Ekonomisk historia. Det låter kanske mossigt, men inom detta ämne rymmer konsumtionshistoria och allt från textil tillverkning och hur den påverkat ekonomin, men även självhushållning och -försörjning. Eftersom textilier och kläder varit en så värdefull egendom genom historien, innebär det att textilier tar en stor plats inom detta ämne. Och man tar in 1-5 doktorander, per år!

Seriöst, kan det bli bättre?

Nu har jag snart läst en hel termin på ämnet och det skall jag säga att det har inte varit ett lätt val att byta ämne sådär. Jag grubblade mycket över det här valet i början av hösten och jag upplevde en väldigt stark känsla av rotlöshet, att jag berövats av det som var mitt hem på campus. Jag studerade inte längre på campus Engelska Parken utan läste nu på Ekonomikum istället. På Ekonomikum ser alla ut som om dom skall gå på en rättegång i sina kostymer och stilrena märkeskläder. Jag kände mig ärligt så jävla bortkommen i mina kjolar och knäbyxor.

Sippor i Morga Hage, Uppsala.

Och textilvetenskapen som alltid gått så lätt, eftersom jag ägnat mig åt det här rätt länge nu, förbyttes till ekonomiska termer jag aldrig hört förut. Klassen bestod av nationalekonomer och företagsekonomer som skulle göra... ja jag fattade aldrig vad det var de tänkte att de skulle göra när de väl pluggat klart. Men samtidigt var det också väldigt spännande och intressant, i synnerhet som jag hade Marie Ulväng som lärare, som själv forskar om mode och dräkthistoria inom den ekonomiska historian och utöver att hon är en fantastiskt härligt person, så var det skönt att få ha en förebild som redan gjort det jag ville göra.

Skuleskogen och Höga Kusten.

Så här långt in på min nya bana känner jag mig fortfarande rotlös på ett sätt, men jag tror inte beror på mitt nya ämne. Numera har Ekonomikum blivit mitt "hemma" på Universitetet och jag har lärt mig mer om världen än jag någonsin har gjort under alla mina år som student. Nej jag tror att känslan av rotlöshet mer beror på mitt förhållande till textilvetenskapen. Jag känner mig sviken av ämnet. Att komma som ny student med visioner och en vilja att lyfta ämnet och så blir det bara som ett långsamt uppvaknande till att textilvetenskapen vill inte ha mig.

Eller snarare människorna som styr och ställer och bestämmer saker vill inte ha mig och min potential. Kvar finns bara de entusiastiska lärarna som inte vill släppa hoppet om en framtid för ämnet. Och jag som känner mig som en svikare, som valde bort kärleken till förmån för en möjlighet att kunna få en framtid. Kanske hade jag valt annorlunda om jag inte var i den situationen att jag måste hitta ett jobb som jag klarar av att ha på heltid och just nu har jag inte så många val. Att satsa på forskartjänst är min absolut bästa möjlighet för att få ett jobb där jag kan vara kvar. Och där jag kan trivas. Och där jag kan briljera.

Tekla är en stor bebis, med bästa sambon.

Att min risiga kropp därmed sätter käppar i hjulen för mina studier och min planerade framtid gör därmed att hela min tankevärld vänds lite upp och ned. Det här är min bästa chans. Och just nu funkar ingenting. Jag pallar inte ens att plugga längre pga den dåliga sömnen och bristen på energi. Tröttheten gör också att jag tvivlar, tvivlar på allt. Tänk om jag valde fel? Tänk om jag inte duger och inte får en doktorandtjänst? Tänk om det inte finns en framtid där framme när det här tåget väl kommit fram?

Jag får sån lust att fly ifrån allt och kasta mig in på en ny utbildning, en där jag kan sitta och hantverka hela dagarna. Jag kanske borde har läst något seriöst som 3 år på HV eller Sätergläntan? Varför gjorde jag inte det? Som vanligt är min lösning på problemen att bryta upp och ändra riktning, göra något nytt och lämna röran bakom mig. Nåväl, det kommer inte att hända den här gången. Möjligtvis att jag hoppar på de där distansutbildningarna som ges från Västerbergs Folkhögskola, bara för att stilla mitt inre behov av att få göra något nytt, så där vid sidan av mitt riktiga plugg.

Men just nu är mål nr 1 bara att få komma på fötterna igen och vakna upp ur den här dimman... Så får vi se vart det hela slutar.

Utsikt från tältet, en natt på Pansarudden, norr om Knutby.