lördag 12 december 2015

Livet går sin gilla gång som man ju så fint säger...



Jag har nu avslutat min första vecka som sjukskriven, vilken mest har ägnats åt att vara väldigt trött med tillhörande humörsvängningar. Men inom kort kommer jag påbörja medicinering för att få ordning på sömnen och därmed hoppas jag snart att vara på benen och full av energi att göra saker. Under tiden har jag ägnat mig åt en väldigt trevlig syssla, nämligen att hantverka och läsa inspirerande bloggar.

Ovan kan ni se ett par strumpor som jag stickade för en tid sen, men inte fått tummen ur att göra det sista på och sy på en ullsula på. Det är nämligen något jag har gjort på de senaste strumporna i ett försök att inte upprepa min tabbe med knästrumporna som jag nålband och sedan använde i typ en månad innan de var helt sönderslitna i foten. Det hade kanske inte gjort så mycket om jag inte hade suttit och nålbundit på dom i typ 6 månader. Därav får stickade saker numera sulor, i en förhoppning om att det skall hålla längre. Jag har även stickat klart på min turkosa flätstickade cowl. Jag hade kanske inte riktigt uppfattat att det tar väldigt lång tid att sticka flätmönster, men det var ju trevligt så länge det varade.


Sen var det ju det här med bloggar. Bloggar är bra på väldigt många sätt och vis, men det finns en viss nackdel med dom. Det är för lätt att bläddra igenom någons blogg och bara se allt det där fantastiska som den personen tillverkar eller gör, utan att lägga märke till datumen som man bläddrar igenom. Man glömmer bort att det är månader och år som avverkats och att folk helt enkelt inte berättar om det som inte gick bra. Om tider de mått illa, om jobbet de inte fick, om bråken med vänner och familj.

A Most Peculiar Mademoiselle är en blogg som förmedlar allt en historieintresserad nörd som jag vill ha, men Sarah har även skrivit ett väldigt tankvärt inlägg om just det här. Om hur viktigt det är att som bloggare inte bara gömma det som inte är bra, eftersom det gör att de som läser lätt får en idealiserad bild av en annans liv. Jag har brottats en hel del med avundsjuka och bitterhet den senaste tiden, när det känns som att en massa coola människor är där ute och gör världen medan jag mest sitter här på pausläge och väntar på bättre tider.

Loppan sitter inte på pausläge. Loppan tar aldrig paus.

Det är såklart inte jätteuppmuntrande och jag får verkligen påminna mig om att jag faktiskt inte bara sitter här och inget gör. Jag hantverkar så mycket jag bara orkar och jag kämpar på med mina tokiga hundar, som helt ärligt äter min tid som om det vore glass med grädde på. Jag kom på min själv med att tänka att de bara är en trevlig vid-sidan-av hobby, men faktum är att det här året har jag jobbat och jobbat med Loppan, som om hon vore en staty som skall snidas ut ur en bunt hoplimmade glasspinnar.

Och jag har gjort ett bra jobb. Loppan är en så mycket mer behaglig hund nu än för ett år sedan och hon har mognat och vuxit och är inte längre riktigt lika beroende av mig och vaktar mig inte mot de andra hundarna som tidigare. Jag har sagt upp ett jobb för hennes skull och jag har stått ut med att hon slagits med alla de andra hundarna och fortfarande gör mig galen emellanåt. Allt för att jag hoppats på att det skall bli bättre och för att jag redan investerat så mycket i henne att det liksom inte går att att dra sig tillbaka. Det är som att ha nått de högsta nivåerna inom scientologerna. Jag har förstått att det bara är aliens i hennes huvud och att det är frickin crazy, men det är liksom försent att vända om nu. Möjligtvis är det också för att jag älskar henne hejdlöst.

God jul era as, önskar Godzilla.

Tidigare i veckan hände något som jag måste ta upp här. Min sambo Kaj, som urskiljningslöst avskyr allt som har med julpyntning och liknande att göra, kom till mig och önskade sig en mössa. Eller snarare en tomteluva. Röd med vit boll och vitt runt kanten. Inte till sig själv, nej gud bevare mig, då hade jag blivit riktigt riktigt orolig, utan till Godzilla. Vaddå godzilla, kanske ni tänker? Ja vi har en Godzilla! Godzilla står i vårt vardagsrumsfönster och är bärare av de djävulska verktygen Klosaxen samt Furminatorn. Det är som en tydlig symbol för hur våra hundar ser på oss när vi kommer med dessa tingestar, som stora otäcka monster som är här för att ta deras liv. Bessa gick så långt att hon kissade på hallmattan sist det var dags, som en tydlig manöver eller iallafall för att vinna lite tid innan slutet kom.

Hur som helst har numera Godzilla fått sig en tomteluva och det vita är gjort av hundarnas päls, är inte det rart? Nu pratar sambon om att jag skall sticka en ny mössa inför varje högtid, typ en mössa med tuppkam till påsk och så vidare. Det förvånar mig inte det minsta att han väljer tupptema till påsk istället för en mer traditionell törnekrona. Jag hade gillat törnekrona på Godzilla. Godzesus.

Jag vill bara poängtera att han även placerade ut sina hus/vägar/byar i färgordningen varannan vit, varannan blå. Inte. Friskt.

Resten av vår tid ägnar vi åt att göra trevliga saker ihop, som att spela spel och titta på serier. Just nu betar vi av 3:de säsongen av Suits och spelar den 511:de omgången av Settlers of Catan, vilket är det enda spel jag går med på att spela nuförtiden. Jag förstår inte varför man skall hålla på att prova en massa nya spel när man redan har ett som är jätteroligt? Hur som helst har jag gått med på att spela Seafarers of Catan, det är ju nästan samma spel fast lite annorlunda. Och med kravet att jag får några veckor på mig att bearbeta detta och ställa in mig på den här förändringen.

Sist med inte minst ett par bilder på min inte fullt så nya bruna ytterkappa i tjockt bomullstyg. Den är som sagt inte ny alls, men det finns nästan inga bilder på den och den tillhör kategorin av plagg som jag är väldigt nöjd med. Det finns självklart saker att förbättra eller om inte annat skulle det ju vara fint om jag hade sytt klart ärmlinningarna, men har jag inte gjort det de senaste 3-4 åren så lär det inte bli av snart ändå.


Tjingtjong!

Om folkdräkt, slims och det onämnbara...


Idag var hundarna och jag ute i skogen för att fota några av de folkdräktsdelar som jag har. Och därför tänker jag också att det är läge att redogöra för hur jag tänker när det kommer till folkdräkt och folklig dräkt. Det är nämligen inte bara att göra lite som man vill, om man inte vill bli bannlyst och bortjagad med högaffel från delar av Sverige. De mest strikta när det gäller folkdräkt anser att den ortsspecifika dräkten bara får bäras av personer som kommer från eller på något vis är tillhörande bygden den representerar, medan andra anser att det är okej att bära en dräkt bara man gör det korrekt.

Bilderna som följer uppfyller inte någon av dessa kategorier. Anledningen till detta är att jag saknar en hel dräkt, vilket grundar sig i att jag velat sy de plagg som jag gillat och inspirerats av. Vissa plagg är tillverkade i syfte att i så stor utsträckning som möjligt likna ett oirginalplagg, medan andra är inspirerade av befintliga plagg och bilder och bygger på min tolkning av vilka variationer som jag ansett vara rimligt ha funnits i området. Andra plagg är bara löst baserade på plagg från tiden. Jag har även blandat dräktdelar från olika områden, för att skapa en helhet som "känns" rätt och folklig. Vissa plagg är tillverkade med traditionella metoder, medan andra är utifrån modernt sätt att sy.

Och som om det inte var nog så har jag även blandat in slims, ordet min blogg är döpt efter, vilket är bruket att blanda in modeplagg i den traditionella dräkten, vilket ansågs som negativt av delar av befolkningen. Detta är något som intresserar mig mycket. I många år har man haft bilden att folkdräkter inte förändras, utan fastställdes någon gång under historien och sen inte ändrades. Men detta är fel. Det är tydligt att även de mest dräktkonservativa samhällena påverkades av modet, även om det skedde på ett långsammare och mer selekterande vis.




I Marie Ulvängs doktorsavhandling Klädekonomi och klädkultur: Böndernas kläder i Härjedalen under 1800-talet, som förövrigt är ett mycket trevligt boktips, lyfter hon fram hur ungdomarna, som arbetade som pigor och drängar, ägnade ungdomsåren åt att bygga upp en grundgarderob inför livet som gift. Det är med stor sannolikhet då som modeinfluenserna tar sig in i de lokala modet, för att med tiden normaliseras och accepteras. Oftast är det accessoarer som förändras, sådant som är lätt att byta ut och inte är för dyrt. Huvudbonader, sjalar och förkläden är föremål som även de mindre bemedlade kunde äga flera av och därmed lättare kunde anpassa efter rådande mode.

Det innebär att även i de mest konservativa bygderna kan man se skillnader i färg och form på dräktdelar från olika årtionden. Det förekommer även variation inom området under samma tidsperiod, där vissa riktlinjer och regler satte ramarna för dräktdelarnas utseende, men där viss variation fick förekomma, vilket gör att varje plagg ofta är urskiljbart från de andra. Detta har gjort att jag i vissa fall tillåtit mig att experimentera lite. 

Som exempel kan nämnas livstycket ovan, där tillskärning och dekoration är hämtat från de plagg som förekom i Leksandsområdet, men där man normalt har knäppt livstycket med hyska och hake, istället för att snöra som man vanligtvis gjorde med livstyckena av tyg. Att jag frångått originalen här beror delvis på att jag ville ha ett livstycke med snörning. Jag använder nämligen kläderna även till vardags emellanåt och då ville jag ha ett livstycke som kunde regleras och passa även ovanpå den stickade spedetröjan. Eftersom de här första livstyckena sågs som övningsprojekt av mig, så tog jag mig friheten att sväva ut lite.



Emma Frost har skrivit ett väldigt bra blogginlägg där hon diskuterar det svåra i att avgöra om något duger, eller hur man skall förhålla sig till det här med att jämföra sig med vad andra har gjort. För att använda hennes olika frågeställningar, som hon lyfter i sitt inlägg, så skulle man kunna säga att mitt livstycke duger i sammanhang där helhetsintrycket är viktigt som t ex på lajv eller om man jag vill känna mig lite fin i vardagen, men att det inte skulle duga på ett folkdräktskonvent eller som en representant för dräkterna från Leksand. Som övningsprojekt duger det i allra högsta grad.

Tittar man istället på min fina kjol, som troligtvis är en kjol som tillhört en dräkt från Leksand, så har den en helt annan tyngd när det gäller tidstypiskhet. Utifrån den kunskapen jag har så bedömer jag att denna kjol kan ha några år på nacken, gissningsvis någon del av första halvan av 1900-talet. Sömnaden tyder på att plagget är sytt på en äldre form av symaskin och tyget är handvävt. Det rådande modet har en tendens att färga av sig i formen på kjolen och formen kan tyda både på 20-30-tal. Jag har helt enkelt för lite kunskap för att kunna avgöra detta. Någon som är duktig kan förmodligen se bara på bandet i midjan vilken tid kjolen härrör ifrån. Den här kjolen skulle jag absolut kunna ha på mig i ett sammanhang där man eftersträvar tidsenlighet. Dock i kombination med plagg som härrör från samma tidsperiod som kjolen. 

Det plagg som efter kjolen ligger bäst till när det kommer till tidsenlighet är spedetröjan, som jag stickat själv. Faktum är att det var min första tröja som jag någonsin stickat och jag utgick från en förlaga hämtade ur Gertrud Ingers Skånska Dräkter: kvinnodräkten i Malmöhus län. Jag gjorde så utförlig research jag bara kunde, utifrån det faktum att jag inte kunde få tag i en riktig spedetröja, då den tillhör den skånska dräkten och jag befann mig då i Örebro. 





Jag hade ett mönster över själva mönsterstickningen, som består av räta och aviga maskor. När det kom till passformen utgick jag från mig själv och provade under stickningens gång. Jag hade en del originalbilder som gav mig information om utseende på spedetröjan och hur den hade suttit på dess ägare. Jag hade även information om sticktäthet och färg på garn. Jag har för mig att jag valde en annan färg än den på originalet, men ändå en av de färger som var vanliga. Jag sydde även på ett sidentyg jag hade hemma, då de band som man hade förr inte längre gick att få tag i. 

Utifrån de faktorer jag nämnt ovan skulle jag säga att den duger att bära till en skånsk folkdräkt och jag är själv ganska stolt över denna min skapelse. Men visst det finns alltid mer saker att lära och förbättra. Jag skulle t ex vilja se en riktigt spedetröja för att avgöra om mitt val av garn var bra. Och eftersom det är min första spedetröja så är det väl högst troligt att jag kommer förpassa den till mitt skämshörn nån gång i framtiden. 

Till de lite mindre korrekta föremålen på bilderna hör förklädet, som saknar en exakt förlaga, utan mer är sydd på känn och en allmän uppfattning om hur förkläden kunde se ut och dessutom är sydd med moderna tekniker. Det är handsytt, men rynkningen är gjord på maskin och inte på det traditionella viset och tyget är ett ylletyg jag hade i gömmorna. Som jag minns det var det något jag slängde ihop för att jag snabbt ville ha ett förkläde att ha på mig och för att min provvävning, av ett jättesnyggt svart och blått förkläde från Leksand, inte blev så bra som jag hade tänkt mig och därmed inte blev mer än en provvävning.  



Även hucklet är snabbt ihopkastat för att bäras på en 1800-talsdag och är gjord av en bit ylletyg som blev kvar efter att jag sytt en medeltida kjortel. Halsdukarna är helt moderna och är bara med för att jag gillar att placera in äldre dräktskick i en modern kontext. Jag hoppas ju att folkdräkter skall bli uppskattade igen och då inte bara av oss inbitna folkdräktsnördar. Och jag tror att det är lättare att visa att det inte är något mossigt om man vågar lätta lite på reglerna och vågar låta våra fina dräkter få mer plats i dagens mode. Och om det innebär att jag bär dräktdelar på ett slimsaktigt vis så tror jag det är värt det. De som ser det och nappar och får ett ökat intresse kommer med lite klassiskt biblioteksletande att hitta till de mer korrekta dräkterna och därmed tror jag inte att dräkttraditionerna hotas av det jag gör. 

Precis som piratkläder och diverse hitte-på-klänningar var det man hade på sig på sin första medeltidsvecka och som med tiden byttes ut mot plagg där man hade anammat en ambition om att göra plagg som strävade mot det heliga målet att vara historiskt tidsenliga. Och för att om jag hade följt de hårda riktlinjerna om att dräkt bara är för den som har en anknytning till bygden så hade dessa fina plagg ovan inte fått leva och synas utan bara hängt i min garderob och samlat damm. 

Jag tror att i dessa dagar så skall man vara överlycklig om någon ung är intresserad av att lära sig mer om ett område och dess dräktskick, innan den fantastiska kunskap tanterna och gubbarna sitter inne med försvinner i och med att de successivt trillar av pinn. Dessutom är det en naturlig del i dräkternas utveckling att färgas och ta del av den rådande tidens mode och anda, så har det alltid varit.



måndag 7 december 2015

Den magiska sticktekniken som inte finns...

Cowlen Malin

Idag tänker jag berätta mer om de två halsdukar eller cowlar som jag döpt till Malin och Tekla. De är gjorda i samma teknik, men med olika garn. Det lustiga är att tekniken, som de är stickade i, inte verkar ha ett namn eller finnas ännu. Jag har letat mig fördärvad på Pinterest, men det närmaste man skulle kunna beskriva det på är att man gör en dubbelstickning, men låter avigsidans trådar löpa på rätsidan. Det brukar man ju i regel inte vilja, men det är det som skapar det snygga randade mönstret, så för mig är det bättre.

Malin i plommon/hallon

Det var av en slump som jag fick fram den här tekniken. Jag var egentligen ute efter något helt annat och dubbelsidig stickning hade jag aldrig hört talas om och vips hade jag stickat något skitsnyggt, vilket senare blev en grå Tekla. Sen dess håller jag på att utforska tekniken för att se vad man kan göra med den. Jag provade att sticka Malin i ett garn från Schoppel Wolle och fick fram jättehärliga färgskiftningar, i en färg som är så lysande att det nästan är svårt att fånga på bild.


Tekla grå

Jag var inne på Yll och Tyll förra veckan och köpte garn till en plommon/hallonfärgad Malin, som är till en beställning, min första. :) Dessa två ovan ligger uppe på min Bloggaffär och jag planerar att inom kort sticka upp exempel i andra färger och i lite andra garner, för att se vad som blir bäst. Jag tänkte också försöka ge mig på att lägga upp mönstret på Ravelry, om man hellre vill sticka själv. Mer om det kommer när jag fått ihop det hela.


Dagens oerhört uppskattade solsken resulterade i en ensampromenad med Loppan, där vi gick till Lill-Håga och tittade på fåren och kossorna. Loppan behöver träna på det, hon bli så väldigt upphetsad att hon blir svår att nå och bara kastar sig mot djuren och det blir ganska påfrestande i längden eftersom det kryllar av djur här i Hågadalen.

Mognande enbär

Men idag skötte hon sig riktigt bra och höll sig i skinnet. Hennes överhettade hjärna kompenserade det med att jaga sork som en galning när vi väl lämnat Lill-Håga. Vi avslutade promenaden i rastgården, där Kaj och de andra hundarna i flocken väntade på oss. Aldrig har man väl sett så glada hundar som när flocken återförenas. Bessa var väldigt glad att återse sin bästaste Musse (Husse+Matte=Musse könsneutralt och bra) och sprang till Musse Kaj och berättade flera gånger att vi var på väg in i hägnet.

Bessa, den största Mussegrisen som finns

söndag 6 december 2015

Stillestånd och folkdräktskjolar

Loppan spanar
De senaste dagarna har det varit stiltje på vissa plan och stökigt på andra. Det dåliga vädret har förhindrat mig från att fortsätta fotograferandet av gamla och nya projekt och jag har mest stickat på min turkosa flätcowl, som snart kommer att vara klar. Stökigt har det varit på det mentala planet med väldigt dålig sömn och många tankar som behandlas och mals i huvudet.


När jag stod och kollade runt i min garderob efter saker att fotografera så kom jag på att jag har ju en kjol som jag inte har visat för någon ännu, nämligen en riktig och förmodligen ganska gammal kjol tillhörande dräkten från Leksand.

Jag gör den bedömningen utifrån att alla maskinsydda sömmar ser ut att vara sydda på en gammal maskin, antagligen trampmaskin. Stygnen är yttepyttesmå och trådspänningen ser ut att vara lite ojämn. I linningen är alla sömmar sydda för hand och när jag fick kjolen så saknades själva haken förmodligen pga slitage, då bandet hade slitits sönder precis där haken hade suttit.

Tyget är ett handvävt tyg där jag tror varpen är i linne och inslaget är ett tunt ullgarn, i en svart färg som drar åt grönt. På avigsidan skymtar varpen svagt på vissa ställen, men i övrigt är tyget väldigt tätt slaget. Knäppningen består av hyska och hake, där två hyskor finns kvar på linningen. Jag bedömer att den inre haken är original, då den är sydd med samma sorts tråd som själva linningen är sydd med. Man kan väl misstänka att damen i fråga lade på sig några kilo med åren. Då tyget är tjockt är linningen ganska bylsig mitt bak och där sitter även en hyska för att kunna fästa ihop kjolen med livstycket. I nederkanten är kjolen skodd med samma sorts band som linningens insida.

Min stash av messings- och tennpryttlar som kan komma till nytta när man syr på historiska plagg.
Jag har de senaste dagarna sytt i en ny hake av mässingstråd, som jag själv har tillverkat. Jag har även flyttat de två hyskorna för att kjolen bättre skulle passa mina mått. Jag passade även på att laga den delen av banden på insidan av linningen som hade slitits sönder, genom att gör en "vävd" lagning med samma dubbla lintråd som jag sydde i haken med.

Det var Leksandsdräkten som blev min första stora kärlek bland de gamla folkdräkterna och det var som en ödets nyck att kjolen kom till mig. Jag råkade se att det skulle vara dräktbytardag i Uppsala, nån gång vid den här tiden förra året. Jag trotsade det dåliga vädret och gick dit och konstaterade att det var jag och ett gäng pensionärer som var där. Tanterna gick runt och var aktiva, tittade på dräkterna som var till salu och pratade med varandra, medan gubbarna satt och fikade på de orangea platsstolarna i nån av stans alla skolmatsalar.

Slåtteröl på Svartsjö Slott, av Pehr Hilleström, omkring 1780.
Sanningen är att det var inte så mycket att titta på, de dräkter som var till salu var antingen alldeles för dyra eller inte speciellt snygga när det gällde främst material. Jag köpte visserligen med mig en i rött och grönt randad kjol, som förmodligen kan sys om till en helt okej kopia av kjolarna från Pehr Hilleströms Slåtteröl på Svartsjö slott.

Jag skulle gissa på att det är en sentida kopia av kjolarna från Häverö-Väddö, men den ser ganska grov ut. Känns som någon handvävt tyget, men inte riktigt orkat vara så noggrann och använt grövre material än originalet. Hur som helst känns det inte som helgerån att sy om den till en 1700-tals kjol lämplig för fest och slåtteröl.

Faktum är att det bara var en ren slump att jag började samtala med en kvinna om dräkter och hantverk. Senare i samtalet nämnde jag min fascination för Leksandsdräkterna. Då visar det sig att kvinnan jag samtalar med som av en händelse råkar ha med sig en leksandskjol som hon skall sälja till en lajvare, som var intresserad av att kassera den för materialet. Men lajvaren, som planerade att utföra en handling som utan tvekan skulle förpassa hen till de hemskare delarna av helvetet när den dagen väl kommit, hade av någon anledning inte kunnat komma vilket ledde till att hon frågade mig om jag var intresserad av kjolen istället.

Några hundralappar fattigare, men med betydligt bättre kulturarvskarma, åkte jag hem med en skatt i en påse. En kjolskatt som satt som ett smäck! Det, mina damer och herrar, var den mycket egendomliga historien om hur denna kjol hamnade i min ägo. Som om det inte var nog så var det också i samtal med ovan nämna tant som jag fick idén till min blivande c-uppsats i textilvetenskap, en uppsats som har potential att bli episk.


I övrigt har jag varit duktig och tagit mig ut på promenad med hundarna, trots att jag är så trött att jag på riktigt är lite orolig över att råka somna ute i naturen. Det är inte heller den mest välkomnande årstiderna för friluftsliv, det är onekligen svårt för mig att inte känna det som att världen är övergiven och öde. Naturen har gått i idé och den livskraft som flödade i somras har blåst bort i de regnstänkta vindarna, som blåser ur huvudet på en och lämnar en i ett hav av geggamojja och gamla luddiga hundbajsar.

Det är första vintern där jag desperat griper efter minnet av sommaren och noterar att jag bittert saknar solen och värmen och inte alls längtar till snön och skidorna och allt det där som vanligtvis är rätt bra med vintern. Det är onekligen så att det finns kopplingar mellan denna dystra inställning och det faktum att det här inte är en bra höst för mig. Jag konstaterar att det är bra för mig att ha hund, annars hade jag inte gått ut överhuvudtaget förrän våren kommer tillbaka.


Det är svårt att vara dyster när man har en hund som Loppan i sitt liv. Bråkigare och stökigare hund får man leta efter, men ingenstans hittar man en hund med så mycket hundkärlek som Loppan har att ge. Tänk att leva ett liv där det roligaste som finns är att få leka i rastgården och det viktigaste är att få vara nära Musse(Musse är en könsneutral sammanslagning av Husse och Matte).



torsdag 3 december 2015

Kjolbärare



Idag har solen öst D-vitamin över slätter och bygd och jag har sökt mig ut i skogen för att andas klar luft och ta fina bilder på två av mina favoritkjolar. Jag tycker verkligen jättemycket om kjolar och hade det inte varit för att hundlivet ibland kräver något mer praktiska kläder, så hade jag haft dom jämt. Utöver att det är ett vackert plagg, så appelleras jag av dess långa och trogna karriär som kvinnans främsta livkamrat när det gäller klädväg.


Någon gång, förmodligen innan bildkonsten uppstod, bestämde någon att kvinnor ska ha kjol och inte byxor och i hundratals år upprätthölls denna sed. Ända fram tills första världskriget hade miljontals kvinnor världen över snavat fram och svurit över söndertrampade kjolfållar, försökt krypa runt på åkern med flera meter tyg runt fötterna, förmodligen drunknat i onödan för att 2,5 meter tyg inte flyter så bra och njutit av förmånen att bara behöva huka sig bakom en buske när man behövde kissa.


Själv är jag väldigt petig med att kläder inte skall klämma och sitta åt runt min kropp. I synnerhet skall min mage få slippa klämmas ihop. Jag lägger ner en hel del tankeverksamhet åt att klura ut klädmönster som kan anpassas efter kroppen och där sakerna skall passa vare sig magen ser ut som en ballong eller är platt som en planka. För det mesta är min mage så där perfekt putig och jag gillar det och gör gärna kläder till mig själv där magen får synas. Jag ändrar hellre på min syn på vad som är snyggt, om det ger mig kläder som är praktiska och funktionella.


Den här blå kjolen är en av mina bättre när det gäller passform, vilket beror på att den är sydd på samma omlottvis som ett par traditionella hakama. Det innebär att bakstycket och framstycket inte är ihopsydda i sidan de översta 30 cm. Bakstycket har en egen linning som förlängs och knäpps mitt fram med en säkerhetsnål. Framstycket läggs på plats över säkerhetsnålen och kan sen knytas bak i ryggen eller framtill som på bilden ovan. På det viset får jag full frihet att välja om kjolen skall sitta tajt eller löst, enbart genom att reglera hur hårt jag spänner och knyter banden i linningen.


Den grå kjolen i ull här ovan är sydd på traditionellt vis, med en fast linning som knäpps med handgjorda hyskor och hakar. Mot linningen veckas kjoltyget, som bara består av en tygtub och vecken läggs så att en större del av tyget hamnar i den bakre delen av kjolen. Som en inbiten dräkthistorieälskare så följer jag en del kostymdramor och denna bär inspiration från Outlander.

Jag har länge gillat 1700-talet och har ett gäng plagg, men jag har med åren tröttnat på att tillverka rena reenactmentkläder och istället göra kläder som jag faktiskt kan ha i vardagen, men som hämtar inspiration från främst folkligt mode. Det är samma sak med de plagg jag gör som är väldigt mycket inspirerade av folkdräkter, vilka jag då och då har till vardags, mest för att det är så jäkla vackra. Och för att folk borde få se vilket fantastiskt kulturarv vi har och att folkdräkter inte bara är för tanter och Sverigedemokrater.


Bara se hur vackert tyget faller i veck och böljar runt fötterna! Kanske är det inte så märkligt ändå att kvinnor haft sina kjolar och att de i princip knappt har förändrats något alls på så många år.

Något annat som jag brinner lite för att återinföra hucklet. Att få folk att sluta se det som om man klätt ut sig till påskkärring, och börja se vilken trevlig huvudbonad det faktiskt är. Det är snyggt som bare den, man fryser inte om öronen, det kan lätt byggas om till halsduk och sa jag att det är väldigt snyggt?


Dessutom kan jag tycka att det är lärorikt att känna sin historia, att det bara är något hundra år sedan det var kutym att gifta kvinnor dolde sitt år. Att utsläppt hår eller synliga uppsättningar var förunnat unga och ogifta kvinnor, där den sociala koden att täcka sitt hår var starkt förknippad med vuxendomen och den status giftermålet förlänade kvinnor då som nu. Den aspekten skiter jag i och för sig i, jag vill mest ha det för att det är så snyggt.


När jag lämnade naturen för den här gången slogs jag åter igen av att naturen inte verkar veta riktigt vilken årstid det är. Har jorden blivit förvirrad? Eller är det en naturlig del av tidens gång att årstider inte följer strikta gränser, utan att hösten och vintern kämpar om vems tur det är att stå på scen. Och innan vintern slutgiltligen tar över rodret så existerar både höst, vinter och vår på samma gång, kämpandes som om det är deras sista chans att glänsa.


onsdag 2 december 2015

Draghundar och galenskaper

Den galna hunden till höger är Loppan. Hon fick ingen guldstjärna i kanten efter den här turen om man säger så. 

Här kommer en fin bild på min sambo som precis har gett sig iväg med alla våra hundar ut på en dragrunda på ca 2 mil. Det skall tilläggas att han för 2 dagar sen gjorde en kalasvurpa, när han var ute och körde med allihopa. Bakom en krök stod en älg och alla blev minst sagt förvånade. Förutom hundarna som blev jätteglada och tog i för kung och fosterland.

Det hade förmodligen gått bra om inte kicken hade kört ner i en djup håla med geggamojja och helt sonika tvärstannat. Tvärstannade gjorde varken hundarna, älgen eller sambon som flög över styret lyckades skada ena tummen riktigt ordentligt. Kicken for iväg släpandes efter hundarna en 100 meter innan de fastande med linorna några tiotal meter in i skogen.

Med skadad tumme fick han samla ihop kickbiken och montera fast bakhjulet som också hade farit i luften när det tog stopp. Istället för att ringa på hjälp eller köra direkt hem fortsätter han köra, oförmögen att använda tummen och halvhängandes på kicken. Han körde på fram till rasthägnet, där vi brukar släppa hundarna på "after work", precis som han hade planerat att göra från början. Man kan bara konstatera att han måste vara ovanligt motståndskraftig mot smärta,. Och nu två dagar senare så är hans på´t igen. Han är helt galen. Men hundarna har kul, det är tydligen det enda som är viktigt. ;)

Men visst, det är ingen ofarlig sport vi ägnar oss åt, i synnerhet inte för mig som kör på MTB och dessutom sitter fast i den med protesen(jag saknar vänster underarm) och därmed inte kan komma av så lätt om det går åt pipsvängen.


Idag skrev jag tenta och nu tänker jag inte plugga något mer i år. Kroppen och huvudet är slut och jag måste vila upp mig. Så är det med det, hoppas bara allt löser sig till det bästa med det praktiska bara. Nu tänker jag bara fokusera på att vara ute med mina hundar och min sambo, hantverka och grejja och göra saker som är nyttiga för själen. Snart kommer fler roliga bilder och projekt, var så säker. :)


måndag 30 november 2015

Pågående projektslådan


Många finns de där ute, projekt som påbörjats men avstannat av en eller annan orsak. Jag försöker hålla mängden saker i denna låda nere och har de senaste åren varit riktigt bra på att inte lämna några projekt oavslutade. Men sen finns det alltid några som drar ut på tiden. Jaaa, de ska bli färdiga. Så småningom.

Som vävsömsbroderiet här ovan, som bara väntar på att jag skall beställa hem mer Mora-garn, eftersom det helt sonika tog slut innan jag hann bli klar. Också ett trevligt broderi, fast ganska uppmärksamhetskrävande eftersom man måste räkna alla trådar och det är ganska smått. Nästa gång jag gör ett sådant blir det på en snyggare linväv, där garnet förmodligen täcker bättre, men jag körde på principen att man tar vad man har.


Nästa projekt som ligger och väntar är en bit plattväv, som skall få bli en kudde till min gröna fåtölj. Den här vävdes under en distanskurs i vävning, som jag läste för några år sedan. Faktum är att en varp till just en plattväv ligger och väntar på att bli förskedad, men vi får se om jag känner att jag har tid för ett sådant projekt just nu. Eventuellt får jag tid, eventuellt får jag inte tid.


Ett annat projekt i lådan vet jag med all säkerhet att det inte kommer att bli klart och det är broderiet ovan. Det var ett prov som jag påbörjade när jag skrev min B-uppsats i Textilvetenskap i våras. Jag hittade ett jättefint kalkkläde i Uppsala Domkyrkas samlingar, som jag gjorde en broderiteknisk analys av och för att få känna lite på teknikerna och materialet gjorde jag ett försök till rekonstruktion. Jag kunde då konstatera att jag varken hade rätt material eller tillräcklig skicklighet för att få till det. Vi skyller mest på materialet, eller hur? ;)


Sanningen med det här pågående projektet är att det som jag egentligen har skjutit upp är processen att skriva ut uppsatsen och skicka runt till de som hjälpt mig med arbetet, vilket såklart är dåligt av mig. Men ibland blir det ju så, att annat som livet och plugg kommer emellan och sen finns inte orken och lusten kvar.

Roligt med mitt arbete är att när jag valde föremålet så hade jag ingen aning om, och inte speciellt många andra heller för den delen, att det i själva verket var självaste Agnes Geijer som beställt denna kalkduk från Handarbetets Vänner, till minne av sin avlidna mor och tillika Agnes Brantings syster. Hon hetter Calla Geijer och var själv en väldigt duktig brodös och gjorde en del arbeten tillsammans med Agnes Branting.

För er som inte är insatta i textilens historia så är Agnes Brantings och Agnes Geijers betydelse för textilhistorien lite samma som Gud och Jesus är för kyrkan. Så visst var det roligt att upptäcka detta. Dessutom verkar det som att jag är den första att skriva om en teknik som använts i broderiet, som inte är känd för världen sen tidigare. Iallafall så kände inte min handledare och tillika broderiexpert Ingela Wahlberg till den och det som hon inte känner till om broderi är inte värt att veta.

Man kan sammanfatta hela det här arbetet med att vi var tvungna att sittdansa och hoppa runt och dansa små glädjedanser lite då och då. Iallafall jag då, man vet aldrig med Ingela. Det kan hända att hon mest bara försökte klia sig på ryggen eller nått sånt. Ni vet såna där genier... De kan helt sjukt mycket, men egentligen är det lite smågalna. ;) Vad jag mest försöker säga är att jag saknar den tiden. Det var en bra vår.


Som avslutning vill jag bara meddela att jag har fått min första beställning här via bloggen! Jippi, jag är den lyckligaste människan på jorden ikväll! Jag skall få sticka upp en Malin till min underbara svägerska, som även verkar envisas med att få betala för det också. Kan hända att det beror på att jag vägrade betala underpris när jag köpte hennes vävstol för några år sedan och min bror blev orolig över att min svägerska kanske försökte skinna mig, när man numera kan få sådana helt gratis av gamla tanter som bara vill bli av med dom.

För att göra kvällen ännu lite bättre så kontrade jag med att beställa bullar av min bästa granne, som borde ha gett sig på en karriär som bagare. Jag vet inte hur hon gör, men när till och med min sambo, som i vanliga fall inte äter saker som innehåller sött, vill beställa vetelängder av henne, ja då är det bara att lyfta på hatten och tacka ens lyckliga stjärna att hon flyttade hit.